Identitetspolitik är ett samhälleligt gift

Snart tillträder han, den nygamle amerikanske presidenten som, enligt en svensk statsvetarprofessor, med 99-procentig sannolikhet kommer att upplösa demokratin i USA. 

Vem minns i detta skede Kamala Harris? Kan någon säga vad hon stod för? 

I stället valde amerikanerna en figur som hämtad ur någon tecknad serie, möjlig att förse med så vitt skilda etiketter som fascist och peacenik. I den amerikanske journalisten Kurt Andersens bok Fantasyland blir konstitutionens löften om religiös och intellektuell frihet en förklaring till att medborgarna genom åren förmått uppfinna oräkneliga galenskaper, inklusive ”en promiskuös hängivenhet” inför sådant som inte är sant. USA som installation, en milsvid prärie som kontinuerligt måste uppfinna sitt innehåll på nytt. 

Om inte verkligheten stämmer med det förväntade blir man hängande i luften. I det genomorganiserade Sverige är insikten om att laglösheten sprider sig ny och därför uppstår missmod. I vapenliberalismens land är förvåningen mindre, eftersom verkligheten där alltid sett ut på så många olika sätt. 

Att Donald Trump fått status som outlaw gynnade honom på ett sätt som få i Washington förstod. På hans skamlösa intuition biter inga konventionella argument, och inte ens åtal. Han är långt ifrån någon cowboy, men den som vill kan skymta dammolnet från vildhästarna långt där ute. Det är den otämjda landsbygden som rider in i HR-staden. I valet mellan två eliter uppbackade av varsin uppsättning miljardärer satsade majoriteten på det äventyrliga alternativ som lovat att få tyst på besserwissrarna.  

Hur kan ett stort land som USA – med människor från hela världen – ha en identitet och ett litet land som Sverige vara så osäkert på sin? 

Identitetspolitik är ett samhälleligt gift, och den amerikanska varianten har fått debatten att regrediera till tiden före medborgarrättsrörelsen medan importen till Sverige skapat motsättningar och kränkthet där sådant tidigare inte funnits. I presidentvalet 2024 underkändes plötsligt mycket av identitetstänkandet; det var inte hudfärg och kön som avgjorde. Samtidigt finns en kollektiv amerikansk identitet, en samling idéer och föreställningar som människor med väldigt skilda uppfattningar identifierar sig med. 

Kulturskribenten Greil Marcus, kanske mest bekant för sina böcker om Bob Dylans rötter i rotlösheten, har beskrivit nationen inte som en geografisk plats, utan som ett diskussionsämne. 

Den utmärkta bok Marcus skrivit om musiken från ett gammalt, märkligt Amerika, Invisible republic, skildrar tillvaron i utkanten, den underström där människor lever bortom de stora affärstransaktionerna. I låtarna från hillbillybergen hör man hur spöken och sägner vandrar fram och åter över landet. 

Trump saknar ideologi, motstridiga ståndpunkter kastas ut i offentligheten på samma sätt som när trollkarlar drar kaniner ur hatten. Det som miljontals amerikaner röstade på var en attityd. Deras kandidat har många ansikten, och ett bär likheter med gamla tiders ormoljeförsäljares och väckelsepredikanters. Han är cirkusdirektören P.T. Barnum reinkarnerad och så burdus och osympatisk att han kan framställas som cool. Han påminner mer om Johnny Rotten än om Oprah Winfrey, han är mer gangsta än allsångsledare. 

Vissa presidenter, som Reagan, Clinton och Obama, har starkare än andra burits fram med löften om förändring. Därför tyckte många intensivt illa om dem. Den sociala revolution som Trumps anhängare vill ha handlar mindre om reformer, än om att undvika fler förändringar. På något märkligt sätt har luften efter valnatten i november gått ur det politiska samtalet; det är som om Demokraterna insett att de inte längre förstår sig på väljarna i USA. 

I Sverige har människor förmåner och rättigheter som de flesta på jorden bara kan drömma om, och ändå finns det numera också i det här landet oändliga möjligheter att känna sig kränkt. Den samhälleliga snällheten fungerar nästan som en inbjudan till människor att se sig som förfördelade; det har blivit en spridd uppfattning att det mesta är ruttet. 

År 2022 röstade en majoritet på partier som utlovade ordning och reda efter flera decennier med motsatsen. Problemen skulle benämnas, migrationen kontrolleras och bovarna låsas in. Enkla budskap, svårare lösningar. 

Men det är så det har blivit i både Montana och Motala: oavsett vad folk säger högt önskar de sig innerst inne ett öppet samhälle med stängda gränser. 

***

Läs även: Alla har rätt att vara offer

Läs även: Inget kan hindra migrationen över gränsen till USA