Identitetspolitiken gick på en rejäl käftsmäll
USA:s väljare har talat. De sa “Trump”. Liknande svar kommer att skördas om och om igen, också i Europa, om inte hemläxan görs av dem som ser sig som demokratins garanter.
Toppbild: AP
Det finns – samtidigt som förlorarsidan nu är i djup stress över demokratins framtid – faktiskt flera glädjande demokratiaspekter av USA-valet.
Det sätt på vilket förlorarsidan tog fram och lanserade sin kandidat var minst sagt bristfälligt. Kamala Harris politiska plattform var bräckligast möjliga. Först utsedd till vicepresident genom att checka två identitetspolitiska boxar, svart och kvinna. Sedan utsedd till presidentkandidat utan intern tävlan (primärval) och efter det länge otillgänglig för journalister.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Kontentan blev att väljarna inte visste vad hon stod för, förutom den snart vissnande glädje (“joy”) som var det enda minnesvärda temat från Demokraternas konvent, förutom Trumphatet.
En överlägsen krigskassa hade hon, och superkändisarna, som Bruce Springsteen och Taylor Swift. Men ingen politik, ingen egen solid plattform. Medan Trump ju är känd i hela världen, warts and all, både som person och vad han står för. Och härdad är han, efter flera politiska stålbad från och med 2016.
Vidare väcktes hos många en politisk olustkänsla, den vi känner inför bananrepubliker, när hans motståndare genom juridiken försökte plocka honom av banan. Politisk debatt, inte löjliga åtalspunkter om att ha betalat en porrstjärna till tystnad, ska avgöra val i en riktig demokrati.
En annan demokratistärkande omständighet är att valet av allt att döma avgjordes av riktiga frågor, sådana som griper in i medborgarnas liv. Här har Demokraterna syndat förr. Partiet har en olycklig förkärlek för symbolfrågor. Harris vicepresidentkandidat kallas till exempel Tampon Tim för att ha lagstiftat om att tamponger ska finnas på herrtoaletter; till nödiga transpersoner. Och Hillary Clintons säljpitch 2016 var att hon skulle bli första kvinna på posten; viktigt för henne och familjen, javisst, men inte för en familj i Mellanvästern drabbad av gruvnedläggning och fentanylepidemi.
Och ta retoriken om hur rasistiskt USA är: även den ett slags symbolpolitik. Den normale afroamerikanen lyfts rimligen mer av att ha en fungerande polis i grannskapet och en kunskapsförmedlande skola, än krav på “defunding” av en förment rasistisk poliskår, och läroplaner som betonar hur chanslös man som svart är mot den vita överhögheten.
Denna gång avgjorde alldeles tydligt en materiell verklighet. Dels plånboksfrågorna. Dels den under flera år gravt misskötta invandringen. Matpriserna i USA har stigit med över 20 procent sedan Joe Biden blev president. Under flera år rusade bensin- och energipriser. Att kunna köpa en egen bostad ter sig alltmer omöjligt för unga amerikaner, och college blir bara dyrare, delvis genom att en svällande byråkrati åläggs uppgifter som ska tillgodose olika inkluderande woke-agendor. 75 procent av amerikanerna är stressade över ekonomin och över hälften lever från-lön-till-lön
Det finns anti-tribalistiska mönster i Trumps seger. Han gick fram stort bland kvinnliga väljare. Och han har nu fördubblat sitt stöd hos afroamerikanska väljare sedan hans förra seger, den 2016. Och från valet 2020 har han gått upp från 32 till 45 procent hos latinoväljare.
Identitetspolitiken gick alltså på en rejäl käftsmäll. Ett demokratiskt framsteg, väl, att väljarna i högre grad röstar efter personliga värderingar och bedömning av kandidaterna än efter vilken grupp man tillhör?
Ur USA-valet finns viktiga lärdomar att hämta för “den breda mitten” i Europa. Senaste EU-valet innebar ju en framgång för de högerpopulister och xenofober man ser som huvudfienden. För att dämma upp den floden måste man möta väljarna där de befinner sig, i en vardag där förutsägbar privatekonomi, kontrollerad samhällsförändring och trygghet i närområdet utgör den breda botten i politikens kostpyramid.
Kostbara kampanjer för mer etnisk mångfald i reklam och bolagsstyrelser får vara max körsbäret på tårtan. Väl värt att begrunda när exempelvis våra svenska socialdemokrater stakar ut ny kurs, och när brittiska Labour i starkt oroande omfattning censurerar, tystar och rentav fängslar medborgarna för “fel” åsikter.
USA:s väljare har talat. De sa “Trump”. Liknande svar kommer att skördas om och om igen, också i Europa, om inte hemläxan görs av dem som ser sig som demokratins garanter.
***
Läs även: Därför jublar börserna över Trumps seger
