Idrottare på sluttande plan
Trots att Blågult knappast har något i fotbolls-EM att göra och trots att den gudomlige Roger Federer – möjligen inte världens genom tiderna främsta tennisspelare men tveklöst den mest älskade – är skadad, ser jag fram mot den hägrande sommaren och alla stora turneringar som går av stapeln detta år.
Tennis fascinerar mig nästan lika mycket som fotboll fast den är annorlunda till sitt väsen och kräver delvis andra talanger av sin utövare, låt vara att bollsinne och teknisk briljans är en förutsättning för båda. Topptennisen är ett psykodrama mellan två fysiskt högpresterande individer. Fotbollen är samspelets och den intuitiva kommunikationens konst – lite som jazz eller kammarmusik i högt tempo.
Tennisen ansågs länge vara en vit herrskapssport, som svenska vänsterradikaler skulle ha tycka illa om för fyrtio år sedan. Och det skulle de ha gjort om det nu inte hade varit för två andra förhållandevis gudomliga spelare, nämligen Jan-Erik Lundqvist, följd av Björn Borg som vid denna tid invaderade svenska hjärtans djup och drev ut politiken – åtminstone för en stund.
Men visst har tennisen historiska rötter som förbinder den med överklass och brittiskt kolonialvälde och även om sporten i dag är hyfsat demokratiserad så är den inte »proletärt« associerad som fotbollen. Tennisen med sina förut mycket strikta etikettsregler och uppförandekoder var gentlemännens sport, fotbollen massornas.
När jag läste Frankfurterskolans filosofi på 1970-talet (en riktning som kombinerade marxism och psykoanalys) fick jag veta att tennisen var en borgerlig, repressiv idrott. Den lärde både utövare och publik att undertrycka känslor, kväva impulser, tygla spontanitet, dämpa upprördhet, svälja förtret, något som minskade folks benägenhet att sätta sig på tvären och protestera mot uppenbar underordning.
Jag slukade en gång denna teori som en spännande ideologisk iakttagelse men har nog numera kommit på lite andra tankar. När jag följde tennisturneringen i Miami för några månader sedan och fann att den ena stjärnan efter den andra har lagt sig till med vanan att skrika som en stucken gris vid vartenda slag på bollen (speciellt damerna), att de snorar, pruttar, spottar, grimaserar, kastar racketar, höjer knutna nävar mot skyn i triumfatoriska gester som vibrerar av aggressivitet, har jag börjat längta efter lite borgerlig repression.
Jag har till och med lekt med tanken på vad som skulle hända om man införde regler om återhållsamhet och etikett på fotbollsplanen? Tänk om man upphörde med att »fira« mål på det orgiastiska sätt som sker i dag, där inte ens förbudet att slita av sig tröjan alltid håller, och i stället krävde att målgöraren med assisterande spelare lugnt vandrade till mittcirkeln, ställde sig i givakt och bugade avmätt mot alla läktare.
Publiken skulle naturligtvis få tjoa på som vanligt. Ändå misstänker jag att stämningen bland åskådarna skulle bli betydligt fredligare än den är i dag.
Så kommer det naturligtvis inte att bli. Tvärtom har fotbollsdomarna fullt sjå med att beivra tröjorna som åker av, på det att byxorna inte ska följa efter.
Och i Miami exekverade den (nästan) oslagbare serben Novak Djokovic – kanske snart den främste genom tiderna – sitt nya vrål vid varje bollträff. Han blängde lite fult mot publiken när han inte fick det stöd han hade förväntat sig.
För på tennisläktarna världen över är det inte Djokovic man jublar åt utan åt schweizaren Roger Federer, mannen med de vackra anletsdragen, den smäckra kroppen, de fjäderlätta rörelserna, det angenäma, återhållsamma sättet.
Karisma är en svår tävlingsgren. Det är nog inte bara Novak Djokovic som har svårt att förstå det.
