Idrotts- och musikbojkotter hör inte hemma i politiska konflikter
Sanktioner och bojkotter inom idrott och musik kostar mer än de smakar i en värld där vi har få mötesplatser.
Toppbild: TT
Efter Rysslands invasion av Ukraina stängdes angriparlandet av från såväl Eurovision som en rad idrottstävlingar. Borde inte, frågar många denna vår, samma sak gälla för Israel?
Det går inte att betrakta bilderna från krigets Gaza utan att skakas i sitt innersta. Den israeliska invasionen har orsakat ett enormt lidande bland civila, inklusive barn. Förtvivlan växer i Gaza, liksom vreden världen över, och få skulle nog hävda att kriget gjort Israel säkrare. Det finns alla skäl att vädja om fred, eldupphör och att gisslan friges.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men jag blir alltmer osäker på om idrotts- och musikbojkotter är ett lämpligt tillhygge i politiska konflikter.
Sedan invasionen har Ryssland ålagts både ekonomiska sanktioner och handelsbojkotter. I början av kriget kom regelbundet rapporter om att ekonomin var på väg att knäckas och att landet stod på gränsen till kollaps. Men i dag, två år senare, tuffar det fortfarande på.
Den ekonomiska bojkotten har dock sitt värde genom att den försvagar ekonomin och därmed, i en förlängning, den ryska armén. Men om Putins regim står emot oljeembargon och handelsförbud, är det då rimligt att tro att de kommer klappa ihop av att uteslutas ur fotbolls-EM och Eurovision?
Nej, knappast. Förutom att effektiviteten i den typen av bojkotter är tveksam, så väcker de en rad gränsdragningsfrågor. Flera diktaturer med drakoniska lagar för både kvinnor och sexuella minoriteter deltar i OS och VM. Den totalitära sekten Nordkorea försöker till exempel regelbundet kvalificera sig för fotbolls-VM, och lyckades så sent som 2010.
Betraktar vi alla som deltar i spelen som goda? Om inte, hur ond behöver man vara för att stängas ute?
Att välja bort musikalisk och idrottslig bojkott är inte att ignorera politiken – tvärtom. Det är ett politiskt val att göra arrangemang som Eurovision, OS och andra idrottstävlingar till platser där vi möts trots fundamentala skillnader.
Vi lever i en tid då konflikterna i världen ökar, samtidigt som antalet demokratier minskar. Avstånden växer mellan länder, grupper och människor. I denna polariserade tid är mötesplatser viktigare än någonsin. Vi måste ta vara på de kontaktpunkter som fortfarande finns, och det är så idrotten och kulturen kan göra störst politisk nytta.
Det är värt att påminna sig om att det fungerade så under stora delar av 1900-talet, när världen var uppdelad mellan öst och väst. De två sidorna hotade varandra med kärnvapen och bedrev proxykrig jorden runt. Men med några undantag – bojkotterna mot OS i Moskva 1980 och Los Angeles fyra år senare – tävlade man trots motsättningar i hockey, gymnastik, schack och så vidare.
De politiska konflikterna gav matcherna en extra krydda, men sovjetiska atleter kunde också beundras i väst, och vice versa. Genom att mötas blev man människor för varandra, vilket gjorde det svårare att drömma om den andres utplåning. När det gäller Sydafrika, som ofta lyfts fram som ett lyckat exempel, menar forskare att just den idrottsliga bojkotten hade en symbolisk funktion men liten praktisk betydelse.
Detta betyder inte att man måste lägga stora arrangemang i skurkstater, och enskilda idrottare och artister borde öppet få deklarera sitt missnöje med det land där de tävlar. Detta är också en del av att mötas: Att vi utsätts för varandras uppfattningar.
Idrott och musik har en förmåga att skapa gemenskap där murar annars är höga. Superbowl är ett av få evenemang som lyckas förena det polariserade USA och sitter du på läktaren när Sverige spelar hockey-VM frågar ingen efter din partitillhörighet. Den globala fotbollen förenar människor över nations-, religions och andra gränser.
Vi har inte råd att göra oss av med sådana mötesplatser.
***
