Indiana Jones, Tom Cruise, svenska skolan och kalkonen

Måndag 

Flygbra har, till vår lättnad, satt in stora plan från Malmö till Stockholm igen. Ska man färdas i 800 knyck på några kilometers höjd, gör man det helst utan att märka särskilt mycket av det. Landar lagom till lunch, utan att ha känt behov av mer än den obligatoriska bönen till Sankt Kristoffer, de vägfarandes skyddshelgon. 

Varför ha en självständig Riksbank, när den inte ens kan ge något svar på varför kronans värde rasar, undrar Bo Rothstein i Dagens Nyheter. Ekonomer vet inte vad de gör, så de bör inte få frihet att göra det. 

Rothstein har förstås rätt vad gäller kunskapen och som vanligt är hans frustande ansats föredömlig, men jag tror ändå att han missar en väsentlig del av resonemanget. Att penningpolitiken lyftes bort från politikerna berodde inte – förutom möjligen i vissa ekonomers fantasivärld – så mycket på ekonomernas förträfflighet, som på politikernas väl demonstrerade uselhet. Hans resonemang är inte irrelevant, för det är en öppen fråga om ekonomernas uselhet är mindre. Men det är nog till sist den frågan, inte den om kunskap, som saken hänger på. 

En amerikan i Paris skriver en artikel i New York Times om Paris offentliga bad; ett intressant och möjligen aningen omedvetet exempel på transatlantisk différence. Samkönade duschar stör amerikanen, även om de duschande behåller badkläderna på. 

Moderater gnäller som principfasta ungdomsförbundare på sitt parti, efter att finansministern meddelat att brytpunkten inte höjs. Ytterligare ett exempel på att moderater, i jämförelse med socialdemokrater, egentligen är lite för fina för att verkligen regera. 

Stadsbudens 150-årsmiddag på kvällen. Minnesvärt, men sekretessbelagt i alla detaljer. Utan att avslöja för mycket hamnade vi vid ett trevligt bord tillsammans med Stefan Persson med familj. Han är alltid välklädd, men jag har aldrig repat tillräckligt mod för att fråga om han ekiperar sig på HM. Jag saknade Hans Henrik Brummer och Lasse Berghagen, som båda kämpar med hälsan. En inbjuden gäst blev en dryg timme sen, eftersom hela Norra länken stängdes mitt i rusningstrafik. Terrorhot? Miljöaktivister? Nej, det verkar ha vanligt underhåll som gått fel. 

Sverige behöver inte yttre hjälp för att lamslås, det räcker med vanligt oförstånd i ämbetet, som det ännu heter i Monopol. 

Tisdag 

När George Lucas skapade Indiana Jones var hela poängen att återuppväcka den hämningslösa exotismen i matinéfilmerna. Själva genren bygger på stereotyper. När nu Harrison Ford för femte gången, femton år efter den senaste filmen, dyker upp som Indy igen är det två frågor som pockar på, när vi slår oss ned på Capitol för att granska resultatet. Först, förstås: 

Klarar 81-åringen Ford, jämnårig med Mitch McConnell och ett år äldre än Mick Jagger, fortfarande av att bära rollen? 

Och, kanske mer intressant: 

Hur i hela friden hanterar filmmakarna den nödvändiga exotismen, i en tid när puritaner gjort exotism och stereotyper till dödssynder? 

Svaret på den senare frågan är att filmmakarna kraftigt begränsat exotismen till oskyddade folkgrupper: mer precist nazister, amerikaner, västeuropéer och romerska legionärer. Det senare är särskilt intressant: tidsexotism är kanske utvägen, när postkolonialismen gjort den geografiska exotismen omöjlig. 

Svaret på den första frågan är ja. 

En samtidigt stärkande och beklämmande artikel i Svenska Dagbladet om Katherine Birbalsingh, Storbritanniens strängaste rektor. Hon driver en skola som bygger på katederundervisning, tydliga regler och omedelbara konsekvenser för elever som inte sköter sig. Den är förstås mycket framgångsrik, särskilt vad gäller elever som inte kommer från priviligierad bakgrund. 

Att hjulet ständigt måste uppfinnas på nytt kan man kanske leva med, men måste vi stå ut med att det beskrivs som en uppenbarelse att hjulet rullar, varje gång det uppfinns på nytt? 

Onsdag 

Deltar för en gång skull fysiskt i morgonmötet på redaktionen. Att den just flyttat från en förskräcklig cykelkällare på Gärdet till Nordström & Thulins gamla lokaler på Skeppsbron höjde, erkänner jag, min motivation. Jag har en låg toleranströskel för estetisk tortyr. 

Jack Werner skriver bra i Svenskan om det virala klippet av den aggressiva kvinnan som smädar ett par stackars fjortonåringar på Östermalms IP. Expressen gjorde stor sak av det. Kvinnan är tidigare tjänsteman vid Regeringskansliet, visserligen, men ingen offentlig person. Publiceringen handlade bara om att dra klick: ”Vid vilken gräns lejs utgivarskapet bort till pöbeln?” 

En planerad middag ställs in på grund av sjukdom, dock ej på grund av Covid, som gjort comeback i andra delar av vänkretsen. Vi passar på att lägga knappa tre timmar på Tom Cruise senaste försök att lösa ett omöjligt uppdrag. Filmen är, i nästan alla avseenden, usel. Dialogen följer ett Knatte, Fnatte och Tjatte-format, där skådespelarna tilldelats en mening var i långa, övertydliga förklaringar. De logiska luckorna är knappt maskerade. Actionscenerna avancerade, men olidligt långa. Att en biljakt i Rom placerar Spanska trappan, Colosseum och Via del Traforo-tunneln i förbryllande relation till varandra, får man väl skriva upp på den konstnärliga frihetens konto, men ungefär i mitten känns den redan ändlös. Och när huvudpersonerna med minsta möjliga marginal klättrat ur först en tågvagn som faller över ett stup och sedan ännu en vagn som går samma öde till mötes, hamnar de i en tredje vagn och allt börjar om. Efter en dryg timme är allt jag kan tänka på Tom Cruises svullna kinder. Är det implantat, kortison, eller bara ålder? 

I efterhand slår jag upp recensionerna och inser att det är mig det är fel på. ”Högklassunderhållning från början till slut”, anser DN. ”Ännu en triumf för Tom Cruise”, enligt Expressen. ”Som ren och skär underhållning är det toppklass”, förklarar ett bara aningen ljummare Aftonblad. "En fulländad actionfilm” och ”Tom Cruise har gjort action till konstform”, skriver en lyrisk recensent i Svenska Dagbladet, som särskilt gillar biljakten i Rom och de fallande tågvagnarna som aldrig tar slut. 

Den gamla Simrishamnsbon Rebecca Ferguson gör i alla fall bra ifrån sig, tills hon springer in i en stilett på en av Venedigs småbroar. Hon bor numera i en garderob, som många i London, men det är elegantare än det låter. The Wardrobe är ett femtonhundratalshus i Richmond, där drottning Elizabeth – den första, alltså – förvarade sina kläder. Palatset i Richmond, där Elizabeth dog, såldes av Cromwell och plockades ned, men en del kringbyggnader blev kvar. En varm sommarkväll förra året blev vi och ett par kamrater bjudna på middag där, vilket var särskilt generöst med tanke på att värdinnan var mitt i inspelningen av the Silo. Hon skulle hämtas i gryningen, men visade inga tecken på otålighet. Jag vågar ändå påstå att dialogen den kvällen var bättre än i Mission Impossible. 

Torsdag 

Det är ingen merit att inte begripa, men Ivar Arpis text om Rammstein och Till Lindemann i dagens Svenska Dagbladet måste jag ändå sortera in under läst men inte förstått. Ett par formuleringar, om Arpis ”längtan efter renhet” och att ”vi alla är implicerade i den här ondskan”, låter osmälta på ett aningen illavarslande sätt i mina öron. 

Inspelning av Fokuspodden med Nina Solomin, Magnus Henrekson och Vesna Prekopic, om hennes nya bok Brottsplats: skolan. Det är en hårresande skildring från svenska klassrum och knyter an till temat i intervjun med Katherine Birbalsingh tidigare i veckan. Jag hann aldrig fråga Vesna hur hennes ändrade syn på behovet av disciplin, ordning och vuxen normsättning i skolan tagits emot i de vänsterkretsar som hon rör sig i. Jag antar att det inte kan ha varit alldeles lätt. 

Fredag 

Landar strax för lunch i ett Skåne där sommaren kommit tillbaka, eller kanske snarare kommit, för så här varmt har det inte varit sedan någon strödag i juni.  

Den afrikanska svinpesten har kommit till Fagersta och lokalbefolkningen förtvivlar över att inte längre få röra sig fritt i skogen. I ett naturland som Sverige är det, förstår jag, en katastrof. Kanske kunde vi äntligen sätta samman en svensk kanon och skramla så att varje Fagerstabo får sitt eget bibliotek att fördriva tiden med, när svampplockning kriminaliserats? I sådana här situationer gäller det att finna de små ljusglimtarna. 

Födelsedagsmiddag på Kåseholm. Ett dussin gäster, inklusive Daniel Berlin. Att laga mat till stjärnkockar kräver sina nerver, men Jamie tar det med ro. Jag minns när vi bjöd Peter Schreck, som en gång drev Blå Porten på Djurgården, på middag första gången. Mitt i huvudrätten lutade han sig tillbaka och suckade nöjt: ”Det är alltid lika roligt att äta amatörmat”. 

Lördag 

Öresund är fyllt av segel när vi passerar bron, på väg till Louisiana. Sol och drygt tjugo grader, som om den här tankspridda sommaren äntligen kommit på vad vi förväntar oss av den. 

Utställningen ”Från Bacon till Bourgeois” är ganska likgiltigt hängd, även om det alltid är en upplevelse att se Francis Bacon, i det här fallet främst hans ”Man and child” i pulserande lila olja, blandad med sand. Utställningen med Ragnar Kjartansson, ”Epic waste of love and understanding”, desto bättre. Särskilt hans videoverk ”Me and my mother” där han i olika åldrar står bredvid sin mor, som då och då verkar spotta på honom. Även ”Bangemand”, med en livs levande man i smoking som skräckslaget trevar sig fram på en smal avsats några meter över golvet, är något alldeles särskilt. 

Konstnärer är i allmänhet alldeles för allvarliga, antagligen därför att de smittats av missuppfattningen att det roliga aldrig kan vara väsentligt och det mördande tråkiga alltid är viktigt. 

Ska vi börja kalla Indien Bahrat? Hindunationalisterna vill gärna det, rapporteras det från G20-mötet i New Dehli. Det är snart trettio år sedan vi blev tillsagda att döpa om Bombay till Mumbai, trots att stan i allt väsentligt blev till just som Bombay under britterna. Och Turkiet, har Erdogan lärt oss, ska av pietetsskäl numera kallas Türkiye, inte Turkey. 

Det är, rent nationalistiskt, en aning konstigt eftersom bokstaven ü hämtades till turkiskan från tyskan för mindre än hundra år sedan. Det sägs dessutom att Erdogan skäms över att landet Turkey kan sammanblandas med kalkonen, men det är också en märklig kullerbytta. Fågeln är trots allt döpt efter landet, snarare än tvärtom. Den amerikanska kalkonen fick sitt namn eftersom den påminde om pärlhöns som importerades till Europa via Konstantinopel. 

Kanske vore det enklare att byta namn på fågeln. Det skulle dessutom kunna blidka hindunationalisterna, eftersom kalkon på franska heter dinde, på ryska indyushka och, för att knyta ihop säcken, på turkiska hindi, i samtliga fall, alltså, en fågel från Indien. Vi svenskar, som verkar mindre känsliga i det här avseendet, kan väl låna ut swede som kalkonens nya namn. Det har hittills betytt kålrot på engelska, så det vore en klar uppgradering. 

Söndag 

Det brukade bara vara aktiemarknaden som var så otålig att den alltid levde i framtiden. Allt ska diskonteras, så att det redan är avklarat när det väl händer. Nu gäller det i stort sett alla institutioner, inte minst pressen. Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet ägnar i dag jubileet av kungens 50 år på tronen betydande utrymme, en knapp vecka före själva jubileet infaller. Så på fredag är vi fria att tänka på något annat, som inte händer då. 

Vilodagen förgylls av två saker: den kvardröjande högsommarsolen och Lars Jonungs syrligt exakta redogörelse på Svenskans ledarsida av fyrtiotalisternas gränslösa solidaritet med sig själva. 

***

Läs även: Jonas gillar Ulf

Läs även: Är politikerna bara lata eller har de ingen aning?