Influencers: Här har ni er framtid
Till och med Bianca Ingrosso vore en bättre partiledare än Muharrem Demirok och Ebba Busch.
Toppbild: TT
Ibland väljer partier – vissa oftare än andra – partiledare av misstag. Minns ni Maria Leissner? Lennart Daléus?
Nej, just det.
När människor som inte har det i sig – det är ingen förolämpning, snarare tvärtom – blir partiledare, slutar det illa. Men saken är den att det till sist ofta går dåligt, även för partiledare som verkligen vill. ”Alla politiska karriärer slutar i misslyckande”, som den egensinnige toryn Enoch Powell konstaterade.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nooshi Dadgostar vill verkligen ha uppdraget. Och visst började det övertygande? I en tid när politik ofta handlar om att ducka sig fram till segern, gjorde hon tvärtom: fällde en socialdemokratisk regering. Under några veckor var hon högborgerlighetens Modesty Blaise. I hennes eget parti var känslorna motstridiga, men hon körde på. Vänsterpartiet skulle ut ur könsbytesklinikerna, tillbaka till bruken och hon var själv varumärket. Det gick sådär. Nu knakar det. Dadgostar utlovade ett brett vänsteralternativ, någonstans i närheten av tre gånger den storlek som partiet har i dag. Hon lade sig själv i potten.
Ebba Busch vill också verkligen leda sitt parti. Och körde hårt. Våren 2019 hade hon dragit Kristdemokraterna från fel sida spärren till drygt elva procent. Nu är hon tillbaka kring trean. Husaffären var ingen hjälp. Historien om Ingerö och Skyttedal gav inga stilpoäng. Härom helgen synade Skyttedal korten och vann: tillbaka på toppen av EU-parlamentslistan. Busch är stukad.
Att Muharrem Demirok ens ställde upp i partiledarvalet, visar att han verkligen, verkligen vill leda Centern. Att ta över partiet efter Annie Lööf var lika lockande som att ta över Palmegruppen. Demirok var Centerns tredjehandskandidat. Den enda förmildrande omständigheten var att de två andra kandidaterna också var tredjehandskandidater, eftersom ingen med verkligt politisk kapital ville ställa upp. Nu jobbar ”Murre” på. Utan resultat.
Vill Johan Pehrson leda sitt parti, även om Liberalerna alltmer liknar en fantomsmärta? Han verkar snubbla sig till toppen, men väl där utstrålar han hemortsrätt. Han vill verkligen, är min gissning. Men det verkar inte hjälpa.
Och hur är det med Ulf Kristersson? Det brukade heta att han tänkte för mycket: två sidor av allt och svårt med besluten. Ingen partiledarmentalitet. Häromveckan skrev Expressen om intern moderat kritik mot Kristersson, lustigt nog för att han inte slår ned tillräckligt hårt på interna kritiker.
Det finns moderater som misstänker att de valt en ledare som inte är tillräckligt sugen på att vara ledare. Jag tvivlar. Kristersson har varit politisk karriärist sedan högstadiet. Han vill. Ändå går det inget vidare.
I Miljöpartiet biter sig Stenevi fast som en kamphund kring en benpipa. Ett halvdussin partikamrater vill verkligen göra henne sällskap. Partiet går uselt.
Allt detta, förstås, i skuggan av Magdalena Andersson, som verkligen vill och dessutom gör bra ifrån sig. Men mest tack vare att hon förlorat valet. Att slippa regera är nyckeln till hennes framgång.
Vi har sällan haft så många svaga partiledare. Snart borde partier fråga sig om de ska söka ledare någon annanstans. Vilka kan tänkas både ha viljan och populariteten? Håll i er:
Bianca Ingrosso. Edvin Törnblom. Jan Emanuel, som ju trots allt vet lite om politik. Petter Stordalen, med ett nytt medborgarskap. Makt borde trots allt trumfa inflytande, även för influencers.
Bisarrt. Precis som med Donald Trump och Volodymyr Zelenskyj. Innan de blev valda.
***
