Inga Legosoldater i Darfur

 Så här i juletider, så här i konsumis­mens tidsålder: låt oss prata leksaker. Halleluja.

En väninnas son leker ofta med Playmobil, pedagogiska och färgglada plastfigurer som fanns redan när jag var liten och som representerar olika branscher och yrkesgrupper i samhället.

Den unge pojken ifråga, en synnerligen klok och vetgirig sjuåring, hade en diskussion med sin mamma om vad han tyckte kunde vara bra, kommande kollektioner för det tyskägda leksaksföretaget. Bättre produktutvecklare än en ivrig förstaklasselev med sisådär tvåhundra Playmobil-figurer noggrant sorterade i lådor borde vara svårt att hitta.

Han är, sin ringa ålder till trots, väl insatt i de iskalla fascistiska vindar som viner genom Europa och vet också en del om förlagan till dagens främlingsfientliga partier: 1930-talets nazism.

Han vet vilka de onda killarna var, och kanske också vilka som kämpade på de godas sida.

Kunde kanske Playmobil komma med ett koncentrationsläger till nästa säsong? undrade han. Komplett med lägervakter, gaskamrar och magra fångar?

Missförstå mig rätt nu, jag försöker på intet sätt göra mig lustig här. I hans värld är det de onda killarna mot de goda, Darth Vader mot Luke Skywalker, cowboys mot indianer (eller ska det vara tvärtom?). I hans skalle förklarar man den svårbegripliga omvärlden genom lek och gestaltning.

I förra årets Playmobil-kollektion kunde man köpa ett set med egyptiska gravplundrare inklusive mängder av två centimeter stora vapenkopior och dolda tortyrkamrar under pyramiden. Min son, som tröttnade på sina Playmobil lagom till att han hade kompletta samlingar, låste ofta in illa omtyckta myterister under sin piratö av plast, att svälta till döds i fängelsehålan. Hans samling släggor, knogjärn, lansar, spikklubbor, svärd och muskedunder skulle fått vilken afghansk krigsherre som helst att bli grön av avund.

Men vissa saker går bara inte. Vissa saker kan vi tydligen inte förklara för våra barn. Somligt vill vi inte att de ska känna till. Krigsleksaker i all ära, men inte med koppling till den blodiga verklighet där ute som består av lemlästade, dödade och bortglömda krigsoffer.

För när vi – äntligen! – får sjunka bak i soffan med den där groggen som jultomten inte hann dricka upp under sin korta visit, då vill vi väl för Guds skull lyssna på lite Dean Martin eller Sanna Nielsen. Inte förklara för ungarna hur det verkligen ser ut, där ute? (Vi kollar på Karl-Bertil Jonsson med ljudet nedskruvat – räcker inte det?)

Pirater så som de såg ut och betedde sig för några hundra år sedan – visst. Fattiga, desperata och tungt beväpnade pirater utanför Somalias kust som bordar lyxyachter och stjäl västerlänningarnas diamanter och Iphones – det hittar du inte i Playmobilkatalogen.

Stjärnornas krig eller Harry Potter med alla sina subtila blinkningar till antisemitism och utrotning – helt okej under julgranen.

Men vad tror du om en Legovärld i present med flyktinglägret i Darfur som förlaga? Komplett med Läkare utan gränser-tält, kolerasmittade latriner och en jeep med en tre centimeter stor George Clooney-lookalike med filmande entourage som kommer för att rädda de små afrikanska barnen? Inte?

Och om du funderar på ett stort rosa prinsesslott till dottern – glöm inte den »färgstarka« konkubinen som gömmer sig i konungens salar, eller den pinsamme avpoletterade prinsessgemålen som får smita ut bakvägen efter sitt snedtramp. Kommer kanske drottningen i uppdaterad version till julen 2010 med påmålade tårar och ilsket knutna nävar?

Hittar du det inte i din BR-katalog? Det kanske bara är dags att vända blad.