Ingen annan svensk artist når upp till hans nya album
Jag var länge skraj för Joakim Thåström. Karisman, den farliga bubbla han verkade gå omkring i, en brännmanet med faslig integritet.
Toppbild: TT
Om jag siktade ett åskmoln i byxor och svart hatt på väg nerifrån Mosebacke bytte jag illa kvickt sida på Östgötagatan för att inte störa, särskilt eftersom jag var journalist. Ingen artist gillar journalister men vissa av dem mindre än andra, och en Joakim Thåström likt en Ulf Lundell gillar oss inte ens den sekund de läser en vänlig rad, tänkte jag, för de kommer aldrig över den där ovänliga raden för tio år sedan, eller tjugo.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Risken fanns också att jag skrivit något taskigt eftersom jag avskyr ilsken hårdrock, även när den kallar sig industrirock eller postpunk, och sådant var just vad Thåström ägnade sig åt då. Annars hade jag ingen särskilt relation till honom, jag var för ung för Ebba Grön, för ung för Rymdimperiet, för ung för Imperiet också även om jag lärde mig spela gitarr 1989 till I hennes sovrum – man slapp jobbiga barréackord. Men 2005 drabbades jag hårt av Fanfanfan, hitlåten för alla som slarvat bort sin sanna kärlek (rent parentetiskt gifte jag mig senare med min, medan hon än i dag går och svär över sin på Jamaica, sånt är livet hörrni) på albumet Skebokvarnsv.209.
Äntligen var det slut på förbannad industrirock och flera fina album följde, men vi yachtrockare blev ännu distraherade av alltför ekande gitarrer och tyska sequencers så texterna verkade slarviga, pladdriga och sentimentala även om just de egenskaperna, som strofen ”Det sistnämnda var Systembolagets just då billigaste medicin, med en pikant smak av terpentin”, samtidigt gör en låt som The Haters om hur han, Fjodor och Gurra ”byggde sin stil på en helig allians av tre ackord och sur Tirnave” extra älskvärd.
När Thåströms samtliga Texter utgavs 2019 publicerades de i omvänd ordning, nyast först, och jag fick en käftsmäll av förvåning. Vilken makalös textförfattare han var, kanske särskilt under de olyssningsbara hårdrocksåren, och utvecklingskurva hade ständigt bara gått uppåt, vilket är enormt när startpunkten var Mona Tumbas slim club.
Och nu, 2024, står han på toppen.
Nu har han nått högst.
Ingen annan svensk artist når upp till hans nya album Somliga av oss. Den försiktiga ljudbilden, inklusive jazziga tutinstrument, är hypnotisk, sublim, Pimme och hans evige partner Niklas Hellberg lyfter orden i stället för att dränka dem.
Kanske är Thåström stolt? Det borde han vara, här finns inget kanslisvenskt ”det sistnämnda”, här finns ord han reducerat till perfektion. Inte genom att bli feg, tvärtom balanserar han konstnärligt väsentligt på patetikens knivsudd när han sjunger en lillgammalt ful – eller? – mening som ”jag har en fäbless för”, reciterar Wild is the wind, yrar om blondiner eller i Mathilde sjunger ”Det var så här det blev, vi som hade allt”, så lätt att förväxla med en schlagertext om man inte hör det osjungna ordet ”jaha”, det lakoniska konstaterandet, utforskandet.
”Sedan bytte jag alla låsen”, sjunger han sedan drastiskt och grubblar vidare. ”Det kanske var det bästa som jag nånsin kan ha gjort.
Det kanske var det sämsta.”
Men, jaha, det var så här det blev. Vi som hade allt.
Och han sjunger fantastiskt, fanns störande manér är de också bortkokta. Och han är rolig, särskilt i inledande Magiskt oändligt där han vaknar på en trottoar och tror att han är den danska skådepelaren Kim Bodnia. ”Det är inte första gången jag har haft helt fel”.
Allra finast är att han upphäver tiden, likt den fem år äldre poeten Bruno K. Öijer i nya diktsamlingen Växla vingar med mörkret. Pimme, som ofattbart fyllt 67, och Öijer har klurat ut att kanske inte tiden men minnen går i cirklar och som skickliga poeter kan de fånga det i dikt. När Thåström går in i en lokal och konstaterar att det är ”så tjockt med folk här” i Majestätiskt kanske han gör en spelning 1999, står i publiken 2007 och lämnar lokalen, som var en kyrka, 1984, inte vet vi, men låten är förtrollande, som hela albumet.
Enda invändningen är att det är för kort, bara 40 minuter, en invändning så dum att den blott kan komma från en journalist och det nämner jag eftersom jag nog helkorkat förväxlade konstnären med människan när jag var skraj under de där industrirockåren.
I vart fall satt jag en ödslig sensommareftermiddag för inte särskilt många år sedan på puben Big Ben och väntade på en buss till skärgården – när Pimme klev in. En välbekant ilning av gammal skräck for i mig. Fly gick inte. Just som jag skulle låtsas att jag inte sett honom och stirra dumt ner i ölen så möttes våra blickar. Fan, fan, fan. Men vad händer? Thåström spricker upp i ett stort leende. Det finns lediga platser överallt, men han går mot min barstol och sätter sig bredvid.
– Tjeeeeeeeeeeena. För det är Fredrik, va? Läget?
Hur snäll, pratglad och kul som helst. Det visade sig att han också väntade på transport från stan.
Sedan har jag inte sett skymten av honom, men hört hans mästerliga album.
***
Läs även: Vita kränkta män får inga ursäkter
Läs även: Svenska nyheter är härligt grovt