Ingen backlash
Varför blir vi som förhäxade av sextiotalet? Vi sitter i alla fall klistrade när tv visar »Mad Men« – njuter av de läckra reklamnissarna på byrån Sterling Cooper i New York, eller den mer luggslitne kommissarie Gently som försöker upprätthålla lagen i norra England.
»Mad Men« har hyllats i alla tonarter, och belönats med hur många Emmys som helst, och »Kommissarie Gently« får också strålande kritik. Välgjort och välspelat in i minsta detalj. Visst dreglar man över klänningarna, kavajslagen och frisyrerna på Madison Avenue år 1963. Inte ett hårstrå ligger fel, inte en skrynkla i banlontyget, isbitarna i martinin klingar så välstämt. Och visst fläktar oskulden om öronen på kommissarie Gentlys unge assistent, John Bacchus, med sin Beatles-pott-klippning. Tänk att den snälla frisyren en gång symboliserade de farliga anti-auktoritära upproren!
Men som all riktigt bra fiktion ger de här serierna något mer än bara nostalgikickar. Under ytan säger de mycket om vår egen tid, ger koordinater till de historielösa generationerna. För det slående med »Mad Men« och »Gently« är inte det yttre modet, utan det mentala. Det verkar ju inte så himla längesedan – men uj, vad det har hänt mycket på dessa knappa femtio år. Uj, vilka grodor som glatt hoppar ur munnen på folk. Kvinnoförakt är bara förnamnet. Rasismen är tagen för given. Normen är verkligen grundmurat manlig och vit. Och så röker och blossar de hela tiden, elegant i »Mad Men«, vulgärt dödsosande på fimpen hos George Gently. Själv före detta kedjerökare börjar jag nästan hosta framför rutan.
Men när det gäller kvinnobilden, är det frapperande att någonting stort faktiskt har hänt. För tittarna är det uppenbart att den kvinnliga sekreteraren är en av de smartaste personerna på reklambyrån, men att hon skulle kunna göra karriär där var uteslutet 1963. I senaste avsnittet av »Kommissarie Gently« mötte vi en medelålders gift kvinna som vänsterprasslat med en arbetskamrat. Vår unge assistent John Bacchus har ingen pardon. Kärringen har uppträtt som en hora, och förtjänar bara förakt. Ensamma mammor väcker samma moraliska hysteri.
En revolution i det tysta, kallade den amerikanska The Economist (30 december 2009) kvinnornas intåg på arbetsmarknaden i västvärlden det senaste halvseklet. Tidningen konstaterar att kvinnorna nu utgör exakt halva den amerikanska arbetsstyrkan, och 60 procent av studentkåren. Ungefär så ser det ut i hela västvärlden, och trenden är densamma i övriga världen också. Med eftersläpning i vissa muslimska länder, Japan och delar av Sydeuropa, som Italien och Portugal, medan Spanien knappar in.
Toppar gör som bekant Skandinavien, med Sverige och Danmark ohotade på prispallen, men även solen har sina fläckar, påpekar The Economist, med viss skadeglädje. Den dansk-svenska arbetsmarknaden är extremt segregerad. Tre fjärdedelar av kvinnorna jobbar inom offentliga sektorn, medan tre fjärdedelar av männen finns i den privata. Gissa var lönerna är högst? Och bland toppcheferna i Skandinavien är bara 1,5 procent kvinnor, mot hela 11 procent i USA. Det kan kanske ha sitt intresse att redaktören i The Economist talar sig varm för det svensk-danska dagis- och fritidssystemet, men varnar för den stötande generösa föräldraförsäkringen! Att svenska kvinnor tar ut så lång föräldraledighet avskräcker arbetsgivarna, tror The Economist.
Men kontentan är att kvinnors längtan efter ekonomisk självständighet knappast går att stoppa. Det gäller både ensamma mödrar som är piskade att hitta ett jobb, och kallhamrade karriärkvinnor i Armani. Det tidiga sextiotalets hemmafruar med svinrygg och spetsförkläde är viktigare i fiktionen än i verkligheten.
Vi talar alltså om en riktig revolution i livsstil och beteenden som sveper över världen. Något har hänt, konstaterar vi genom att titta på »Mad Men«. Och det allra märkligaste är att revolutionen gått så förhållandevis lugnt, ja nästan fredligt till. Vi talar ibland om olika bakslag mot kvinnokampens mål, men enligt The Economist har männen i stort fogat sig. Nio av tio unga amerikaner (!) anser inte att det är så fruktansvärt om deras fruar skulle tjäna mera än de själva. Allt fler unga män vill dra barnvagnen lite längre än den föräldraledighet de faktiskt tar ut.
Så tänk på det nästa gång någon försöker lura i dig att »jämställdheten har gått för långt«. Den har bara börjat. För vi är mitt i den fredliga revolutionen, som började på det oskuldsfulla, fördomsfulla, men framtidsoptimistiska sextiotalet.
***
För övrigt rekommenderar jag en omläsning av »Glaskupan« av Sylvia Plath. Den utspelar sig just i samma piffiga New York-miljöer som »Mad Men« – och pekar ut revolutionens underströmmar. Framför allt är det en bra roman.
