Ingen blev förvånad över att Tár inte vann någon Oscar

New Yorker-reportern Adam Gopnik som spelar sig själv i en laddad inledningsscen inför ett stort och beundrande auditorium på en Manhattanscen i Todd Fields film Tár blev jag avundsjuk på.  

Han tog scenen så självklart. Så självbelåtet. Så magnifikt likgiltig inför hur pretentiös och pösig han framstod. Gopniks presentation av Cate Blanchetts rollfigur, den världsberömda kompositören och dirigenten Lydia Tár var lång. Och detaljerad. Reporterns framgångsrika ansträngningar att sno åt sig av hennes strålglans gestaltades så subtilt att man också hann bli avis på den djupa självkännedom en sådan tolkning måste vila på.  

Blanchetts Lydia Tár lyssnade. Scenen som åskådliggjorde hur vi älskar att posera med konstnärer snarare än att ta del av vad de har att säga oss var raffinerad.  

Samtidigt såg vi anonyma fingrar skriva in Társ meritlista på Wikipedia. Inklippta återkommande sekvenser som varslade om oro. Till och med om hot. Den anonyma globala digitala världsordningens aldrig vilande likriktningskultur.  

Den fiktiva Lydia Tár, en världsberömd kompositör och dirigent, som har haft Leonard Bernstein som mentor, jämförs med Mahler. Filmen kretsar kring konsten i betydelsen skapande, men i lika hög grad kring den inte alldeles enkla konsten att hantera andra skapande människor. De som redan kan sitt hantverk. Och de som är på väg att lära sig det.  

Lydia Tár uppvaktas av en ung violinist med ett särpräglat dynamiskt uttryck. En egensinnig själ känner en frände som knackar på dörren. Ska hon ge nykomlingen en plats? Världen blir för bedrövlig annars. 

En mindre, men för filmens händelseförlopp central, roll spelar i början av filmen en nervös student som presenteras som Max och som högtidligt deklarerar att han som "en bipoc pan-genderperson inte går loss på en vit cis-man som Bach". Lydia Tár uppmanar honom att inte vara så snar att döma. Hon upplyser honom om att stora musiker överskrider gränser. Max fnyser. "Du är en robot", svarar den världsberömde dirigenten.  

Den identitetspolitiska filosofi den unge studenten bekänner sig till är, säger Tár, "bara de obetydliga skillnadernas narcissism, som endast leder till den tråkigaste konformism". Vid ett tillfälle lägger Lydia Tár sin hand på ynglingens lår när hon offentligt inför alla andra studenter läxar upp honom.  

Mobilkameror från andra studenter fångar ögonblicket.  

Hon kommer att få äta upp sina ord. Men när det sker inser vi att det är oundvikligt. Märkligt nog. "Vi bryr oss inte om Lydia Tár för att hon är konstnär utan för att hon är konst", skrev New York Times kritiker A.O. Scott i sin anmälan av filmen.  

Det är inte som anti-wokefilm Tár främst dröjer sig kvar. Snarare som en skildring av konstnären, den skapande människan som den sista motståndsvarelsen i en epok som har kidnappats av ingenjörer, tech-entreprenörer och ett systematiskt digitalt inordningsprojekt.  

I en intervju i samband med att Tár premiärvisades i höstas fick Cate Blanchett frågan om beröringspunkter mellan Lydia Tár och Bob Dylan, som Blanchett 2007 spelade i filmen I´m Not There av Todd Haynes. Hon svarade att Dylans livslånga vägran att låta sig inordnas i ett fack också var Lydias.  

Det är subversivt och ingen blev förvånad över att Tár inte vann någon Oscar.

***

Läs även: Ruben Östlunds kaskadkräkningar är en bild av vår tid

Läs även: Tyck som vi – så får du kanske Nobelpris