Ingen bryr sig om världens största utomhusfängelse
Vi talar sällan i den demokratiska västliga världen om landet som svälter ut och förföljer sin befolkning.
Toppbild: AP
Det finns många starka scener i dokumentären Flykten från Nordkorea (Originaltitel: Beyond Utopia) som just haft premiär på SVT Play. En scen som särskilt dröjer sig kvar är när mormor Roh, över åttio år gammal, blir intervjuad efter att mirakulöst ha klarat alla umbäranden på resan mot friheten. Hennes vuxna dotter lutar sig fram och frågar om Nordkorea är det ”bästa landet”. Kamerateamet zoomar in den gamlas ansikte när hon tvekar. ”Säg som det är”, manar dottern, ”utan att titta på mig.” Efter en stund tittar mormor in i kameran och börjar rabbla ett slags mantra, ungefär ”Kim Jong-un är så ung, han försöker ge mat till folket.”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Dottern frågar då om hon aldrig varit besviken på den nordkoreanske ledaren. ”Aldrig”, svarar den gamla bestämt. Sedan förklarar hon att hon egentligen inte velat ge sig av, men att som släkting till en familj som flytt så blir tillvaron efteråt omöjlig. Hon skulle bli tvungen att betala böter och ”bli kallad” flera gånger om dagen. Det funkar inte i hennes höga ålder, så hon följde med sin dotter, svärson och de två barnbarnen. ”Om jag bara hade kunnat leva lite bättre där”, säger hon medan tårar rinner nedför hennes kinder. Så kommer hon på sig och tillägger: ”Folket måste… vi måste anstränga oss för att göra överbefälhavaren glad.”
Det där robotliknande rabblandet – en effekt av den närmast ofattbara hjärntvätt som pågår i världens mest slutna land – förmedlar så mycket. Filmmakaren Madeleine Gavin låter oss följa med på den svåra flykten över floder och berg, genom regnskogar och över fyra nationsgränser. Den desperata lilla familjen tar sig genom Kina, Vietnam, Laos och Thailand innan de landar i Sydkorea. Hela tiden under hotet att bli gripna och tillbakaskickade.
Familjen Roh är en av flyktberättelserna vi får följa i den nästan två timmar långa dokumentären. Den andra handlar om en kvinna som redan befinner sig i Sydkorea men som försöker få ut sin tonårsson från Nordkorea. Ångesten hon känner när hon pratar med olika fixare – som hon inte vet om hon kan lita på – blir ytterst påtaglig. Hon har inte sett sonen på tio år men tänker på honom konstant och har köpt kläder i olika färger och storlekar till honom.
Bägge dessa flyktberättelser hålls i dokumentären ihop av en pastor som gjort det till sitt livs kall att hjälpa detta slags avhoppare. Nordkorea liknar ju mest av allt ett gigantiskt koncentrationsläger. Få i befolkningen vet något om vad som finns utanför. De blir itutade att de lever i världens bästa land, omgivna av fiender som vill döda dem.
Det finns en hel genre av skakande vittnesböcker från nordkoreanska avhoppare, som Flykten från läger 14, Inget att avundas och Flickan med sju namn för att bara nämna några av de titlar som översatts under 2000-talet. Ändå talar vi i den demokratiska västliga världen sällan om landet som svälter ut och förföljer sin befolkning. För de 23 miljonerna instängda nordkoreanerna finns inga demonstrationer, inga upprop på kultursidorna, inga broscher att fästa i kavajslaget för att visa solidaritet.
Nordkoreanerna är bortglömda, få bryr sig alls. Det minsta vi kan göra är att se Madeleine Gavins prisbelönta dokumentär och påminnas om att de existerar.
***
Läs även: Har SVT:s Agenda ett mansproblem?
