Ingen charter att skilja sig
Har du skilt dig? Grattis! Lever du i ett lyckligt äktenskap? Grattis till dig också!
Men du tror väl inte på allvar att detta är de enda två tillstånden i en människas liv och tillvaro, att det är så förenklat och svartvitt? Att alla äktenskap är lyckliga, lika lite som att alla som skiljer sig är det?
De senaste veckornas debatt om skilsmässor och människor som bryter upp från dåliga relationer har varit intressant på många sätt. Redan när jag och min medredaktör Maria Sveland för drygt ett år sedan började skissa på en antologi så kände vi på oss att en sådan bok skulle väcka heta känslor, och just därför behövdes. För att citera Nina Björk (DN 8/9) så är det märkligaste med boken »Happy, Happy – en bok om skilsmässa« »att den inte redan är skriven«.
Om jag, som är skild, berättar för någon som är genuint lycklig i sin relation att allt som följer i spåren av en separation inte är elände och misär, så upplever inte jag att den personen blir vare sig särskilt provocerad eller ens »inspirerad« att gå över till den andra sidan. Han eller hon trivs ju, och så långt är alla nöjda.
Men att säga till någon som av olika anledningar djupt inombords vet att relationen de lever i inte är bra – vare sig för honom, henne eller de barn som tvingas leva med iskyla, gräl eller brist på kärlek – då händer något annat.
Antingen blir man just lockad av att det faktiskt finns en annan tillvaro, som kanske inte per automatik är slutet på livet. Inte för att det är någon dans eller någon lång solig chartersemester att skilja sig, som en del kritiker verkar tro, men för att det kan komma Något Gott ur det dåliga.
En manlig reporter sa att han gillade boken, men att han »nog inte ville att hans fru ska läsa den«.
Eller också blir man skrämd, förbannad och drar det kort man alltid spelar ut mot kvinnor som vill diskutera familjepolitik: man insinuerar att de är dåliga mammor. Egoistiska. Omogna. Att de skiljer sig »för lätt«, trots att jag inte känner någon som inte har våndats i många månader, ibland i flera år innan steget tas.
Att stå utanför och påstå att folk »ger upp utan att anstränga sig« är att spotta på alla de par som har kämpat i terapi, gett förhållandet ständigt nya chanser och som ändå inser att kärleken inte gick att rädda.
Jag kan bara beklaga att det finns så många där ute som är så tveksamma kring basen i sin relation – känslorna, kärleken, respekten – att de blir rädda och arga av debatten som nu böljar. Som på allvar tycker att äktenskapet, inte kärleken, ska försvaras i alla lägen. Eller som på allvar menar att man inte ska gifta sig alls om man inte är säker på att man vill dö med personen man äktar (Natalia Kazmierska, Aftonbladet 8/9).
I en krönika i samma tidning påpekar Sanna Lundell (26/8) att skilsmässor »faktiskt kan vara jättesorgligt«, som om någon har påstått motsatsen? Det kan också vara »jättesorgligt« att växa upp i en familj där mamman eller pappan missbrukar kokain, är otrogna, inte pratar och inte tar i varandra.
Jag har gott om lyckliga par i min närhet. För deras skull är jag väldigt glad, det behöver väl inte sägas? Men det märkliga är att ingen av dessa tycker att det är förskräckligt att säga rakt ut att det finns barn som mår bättre av att föräldrar delar på sig. Likaväl som att det finns barn som mår bättre av att flytta om de inte trivs i skolan, medan andra mår dåligt av för många flyttar. Att ingen utifrån kan säga kategoriskt att alla skilsmässor är dåliga för barnen. Ska det vara så kontroversiellt år 2011, i Sverige?
