Ingen gillar en besserwisser
Stackars Liberalerna. När de äntligen fick rätt i Natofrågan är det Socialdemokraterna som belönas i opinionen.
Toppbild: TT
Folkpartister – vi måste trots allt vara lite specifika här och av ”liberaler” finns det tjugotvå olika slag på tjoget – alltså: folkpartister berömmer sig ofta av att ha rätt. Eller snarare av att ha haft rätt. Hela tiden. Från början. I deras ögon är politik till stor del en fråga om tålamod. Hur lång tid ska det ta för alla de andra att komma fram till den enda rimliga ståndpunkten, nämligen den folkpartistiska?
Ja, jag generaliserar en del, men det är så man får syn på mönstren här i världen.
Det händer också att folkpartister faktiskt har haft rätt. Och just nu är vi i ett läge som kan beskrivas på det sättet. Jag syftar förstås på det svenska Natomedlemskapet.
Vi får väl se om turken fortsätter att stå i vägen. Då kompliceras bilden en aning. Men det är egentligen en detalj i just det här sammanhanget. Om Erdogan inte flyttar på sig kan folkpartisterna säga att de alltid haft rätt i den saken också: auktoritära regimer går inte att lita på.
Hur som helst, Folkpartiet var först med att säga ja till svenskt Natomedlemskap, för nästan 25 år sedan. Moderaterna var tvåa för snart 20 år sedan. På den tiden var det kravet lite som det socialdemokratiska kravet på republik. Ingen, inte ens de som föreslog det, trodde att det skulle hända.
Så var det fram till åtminstone vintern 2020, när en majoritet i riksdagen uttalade sig för en ”Natooption”. Natooptionen påminde om att göra stryktipset, prata om saken, men behålla kupongen i byrålådan. Men den innebar ändå att riksdagens Natomotståndare – en gång alla partier – för första gången hamnade i minoritet. Socialdemokraterna tvingades plötsligt i försvarsställning.
Och sedan gick det snabbt. Man måste nog säga att Socialdemokraterna hade lite tur. Tänk om Stefan Löfven hade suttit kvar och tvingats leda omläggningen, skulle den ha gått så smidigt då? Det verkar osannolikt. Och då hade risken varit stor att moderater och liberaler fick initiativet.
Nu blev det inte så. Efter ett skickligt rollspel där alla höjdare läste sina repliker, blev det omöjliga inte bara möjligt, utan det enda ansvarsfulla.
Och det är här vi kommer tillbaka till de stackars folkpartisterna och till vad det var de sa.
De som alltid tror sig ha rätt tycker också att de borde få ett erkännande för det, när andra kommer fram till samma slutsats. Och Liberalerna gick fram en aning i den senaste SCB-mätningen, men partiet ligger fortfarande under spärren. Moderaterna gick bakåt. Socialdemokraterna gick kraftigt fram.
Alltså: de som haft rätt i tjugo år fick som allra mest en hövlig nick. De som frenetiskt argumenterat fel, men ändrat sig, får fem procentenheter plus.
Det är klart det skaver.
Folkpartister, men även en hel del moderater, tänker sig politiken som ett intellektuellt samtal där det finns sanningar och verklighet. Vinner man argumentationen vinner man politiken. På andra sidan blockgränsen finns en helt annan tradition. Den är inte alls antiintellektuell, utan snarare processinriktat demokratisk. Det man måste göra, enligt den traditionen, är att få med sig folk. Få dem att känna igen sig. För att göra det behöver man ofta kompromissa och vara följsam. Sanning och verklighet spelar roll, men är inte de viktigaste verktygen till makten.
Det vi nu har sett är en duell mellan de här förhållningssätten. Sossarna vann. De vann därför att många svenskar, långt utanför Socialdemokraterna, har varit mot ett Natomedlemskap. Socialdemokraterna kunde med sin regisserade omvändelseprocess fånga dessa svenskar och bjuda dem på en yttre manifestation av samma process som pågick i svenskarnas inre. Det gjorde att Socialdemokraterna vann i förtroende, hur fel de än haft i tjugo år.
Och de som med rätta kan ropa ”vad var det vi sa”?
Ingen, utom en folkpartist, gillar en besserwisser.
***
