Ingen har skäl att fira efter valet till låtsasparlamentet
Partier som toppar när det inte gäller, har inte så mycket att jubla över.
Toppbild: TT
Hur många ångrade sig under valvakan, tror ni? Hur många googlade på om de kunde dra tillbaka sin röst?
Det är alltid samma genanta historia, i väntan på resultatet. Fumlande programledare som drar på vokalerna, för att få tiden att gå. En kille – av någon anledning fortfarande alltid en kille, trots att KTH är fullt av kvinnor – som räknar baklänges och framlänges, staplar färggranna diagram, ritar cirklar och försöker minnas vad han tänkte dra för siffror ur hatten härnäst. En panel som efter en halvtimme sträcker sig ned till rent sportjournalistisk nivå.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det gäller att göra mål. Allt kan hända i hockey.
Och ändå är den delen kvick och elegant som Fred Astaire med dansskorna, jämfört med besöken på partiernas valvakor.
Om det finns någon liten, förkrympt del av mitt medvetande där en impuls att faktiskt gå och rösta ännu flyter, sjunker den förlamad ned i bottensedimenten när de där rapporterna börjar rulla in.
Titta på dem, där de stelbenar runt med päroncider i sina svettiga nävar.
Det är som om schackklubben bestämt sig för att hålla disco, men fick lov att bjuda in sina föräldrar – alla kassörer i hembygdsföreningen – för att det skulle bli av. Lyssna på jublandet, spontant som på en nordkoreansk orgie. Betrakta leendena, naturliga som Leif GW Persson på en svart puckelpist.
Söndagens inverterade höjdpunkt var, i min mening, de konstant ”dansande” miljöpartisterna. Jag råkade sitta 360 mil bort, men rodnade ändå i artsolidarisk skam. Och de bara fortsatte.
Det är dessa människor som vill bestämma över dig och mig. De ber om vårt förtroende.
Man måste inte titta, men det kan man säga när man passerar en trafikolycka också. Likförbannat… Och dessutom fanns trots allt ett litet, ynka hopp att något faktiskt skulle hända den här gången.
Låter jag extra grinig beror det på just detta.
Det finns mängder av mustiga skildringar av helvetet och underjorden, men inga av himlen. Problemet med himlen, som Talking Heads sjunger, är att det är ett ställe där inget händer. Och i söndags fick vi, återigen, bekräftat att svensk politik är ett himmelrike.
Vi började valkampanjen med den läckra tanken att upp till tre partier kunde ramla ut. När valdagen kom hängde åtminstone ett kvar, precis på gränsen.
Men inte, då.
Det är inte det att jag särskilt önskar Liberalerna ur politiken. Jag hyser samma hjärtliga missunnsamhet mot alla partier, även om dansande miljöpartister för tillfället toppar. Men den här gången stod helt enkelt Liberalerna närmast köttkvarnen. Kanske skulle vi, efter alla dessa år, äntligen få se något skvätta.
Men inget händer någonsin i svensk politik. Det är en deckare utan mördade. Ett drama utan dramatik. Ett luciatåg där alla får vara Lucia.
Inte ens det som faktiskt hände i söndags var en händelse.
Jag har också sett jublande miljöpartister, nöjda moderater, lättade sossar och griniga sverigedemokrater, men det är bara fantomsmärtor och fantomglädje. Att Miljöpartiet kan slå rekord i ett val till det här låtsasparlamentet, säger inget om hur folk kommer att rösta i nästa riktiga val. Partier som toppar när det inte gäller, har inte så mycket att jubla över. Att Moderaterna får bli andra största igen i ett val där sverigedemokratiska väljare inte bryr sig om att rösta, har ingen som helst betydelse för framtiden. Att folk på marginalen föredrar en Jonas Sjöstedt med personlighet framför en Heléne Fritzon utan en sådan, betydde zilch och nada redan i måndags.
Det enda söndagens val innebar, här i Sverige, var att det inte innebar någonting. Inget bestående skedde. Ingen fick lämna bordet. Ingen regering krisade. Inga resultat säger något om framtiden.
Men de bara fortsätter att dansa.
***
Läs även: Ni måste inte rösta i EU-valet
