Ingen hinna, men en punkt

Det här handlar om något som inte finns, men som många ändå hävdar existerar. Och om nyheten om något som däremot verkligen finns, men vars existens ändå har ifrågasatts i över sextio år.

Numera finns det inte många läkare eller barnmorskor som hävdar att den så kallade mödomshinnan finns, i alla fall inte i västvärlden. Och det handlar inte om att den har försvunnit – den har de facto aldrig existerat. Det finns ingen »hinna« som ska »spräckas«, det finns ingen möjlighet för en gynekolog att titta på en kvinnas slida och avgöra om hon har haft penetrerande sex eller inte.

Trots detta lever myten om hur kvinnan blöder vid första samlaget kvar, både i Sverige och i resten av världen. Jag växte själv upp på åttiotalet präglad av ord som att »spräcka mödomen« eller »förlora oskulden«.

Det finns därtill kirurger som upprätthåller den myten genom att sy ihop kvinnor som ska gifta sig som har haft sex, ridit eller använt tampong. De återskapar inte – de skapar något som aldrig har funnits.

Jag har full respekt för den rädsla en del tjejer i framför allt hederskulturer känner inför familjens förväntningar och krav, men frågan är om det är rätt väg att gå för samhället att delta i bibehållandet av denna myt.

Därtill har vi Jönköpings kommun som precis har gått med på att flickor i muslimska familjer inte ska behöva följa med på övernattningar med skolan. Detta tillsammans med att det fortfarande finns rektorer som struntar i skolplikten och låter elever slippa sexualundervisningen på grund av föräldrarnas önskemål, visar på hur seglivad myten om mödomshinnan kan bli om inte skolan får vara en frizon och komma med motbilder.

I en välgjord P3-dokumentär (finns på SR Play) berättar tjejer uppväxta i patriarkala miljöer att de fått lära sig att de måste bevara sin mödomshinna, och med den hedern. När Pela mördades i kurdiska Dahuk 1999 inriktade sig obduktionen på att undersöka om hon hade en »intakt mödomshinna« och eftersom hon inte hade det (som ju som sagt ingen kvinna har), ursäktades mordet som rättfärdigt.

Så kom nyligen ett avslöjande i den vetenskapliga tidskriften The Journal of Sexual Medicine att den lika mytomspunna g-punkten verkligen existerar. Amerikanska forskare har nu lyckats bevisa att detta centra för stark sexuell lust är sanning – inte en myt.

Att kvinnor i alla tider har upplevt njutning vid stimulans av en punkt högt uppe i slidan har ifrågasatts, avfärdats och skämtats bort. Kanske just för att den kvinnliga sexuella njutningen är så hårt kontrollerad – ja, till och med ansedd som farlig och i behov av begränsning.

Denna långsmala säck, vars vävnad påminner om svällkropparna i penis, har förstås inte dykt upp hos den moderna 2000-talskvinnan utan har alltid funnits – men dess existens har också alltid betvivlats. En punkt som kan skänka kvinnor djupare och mer intensiva orgasmer har inte direkt varit prio ett inom forskarvärlden.

I samma fålla av förnekelse och förtryck som osynliggörandet av g-punkten och myten om mödomshinnan finns den ohyggliga kvinnliga omskärelsen – som ju också bara handlar om kontroll av den kvinnliga sexualiteten och lusten. Men också den på svenska skolor så vanliga ryktesspridningen om »lösaktiga tjejer« (som bara gör samma saker som sina killkompisar), handlar i slutändan om att den kvinnliga sexualiteten ska begränsas, hållas i schack och övervakas.

Tänk att något som i grunden är så fantastiskt – också för den partner som får njuta tillsammans med en kvinna som äger sin sexualitet – av så många fortfarande anses vara smutsigt, förbjudet och farligt.