Ingen kan längre vara grindvakt över hela offentligheten
Majoritetskulturen tvingas att konfronteras med sin tidigare totala dominans.
Toppbild: Unsplash
Majoriteter och minoriteter. Där har ni problemet.
Invandrare är – hör och häpna – inte en grupp. De har olika bakgrund, olika erfarenheter, olika självuppfattning och olika strategier i förhållande till det svenska majoritetssamhället. Islamologen Eli Göndör har skrivit om saken, bland annat här i Fokus. En del invandrargrupper har lång erfarenhet av att vara minoriteter, även i de länder de lämnat. Andra har tillhört majoritetskulturer i sina hemländer. När de blir minoriteter i Sverige är det en ny erfarenhet. Det blir ofta besvärligt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Och nu kommer den verkliga utmaningen, kära läsare. Tänk om det gäller oss svenskar också? Och tänk om det inte bara har att göra med invandring?
Det är ungefär 30 år sedan jag började skriva offentligt. Ungefär lika länge har jag blivit inbjuden till paneler och TV-soffor och ombetts skriva texter i allt från Aftonbladet och norska Klassekampen, till Veckans Affärer och Nyliberalen. Tanken har aldrig slagit mig att tacka nej för att någon annan, som jag inte gillar, skriver på samma ställe eller sitter i samma panel.
Jag har under nästan hela min karriär vetat att jag tillhört en minoritetskultur i det här landet. Visst har jag haft läsare, vänner i tanken och uppdragsgivare som betalat mig, precis som representanter från invandrade minoritetskulturer har sina skyddsnät. Men i en panel med tre har jag tagit för givet att två kommer från vänster. Jag är undantaget, eller ett alibi, om ni så vill.
Jag gnäller inte. Jag har aldrig gillat gäng, kriminella eller legala.
Under hela den här tiden har jag också sett den offentliga majoritetskulturen. Den som upprätthållit åsiktskorridoren. Liksom med alla majoritetskulturer har den aldrig uppfattat sig som en egen kultur. Den är bara normen. De som upprätthållit åsiktskorridoren begriper inte ens vad begreppet betyder, för de stöter aldrig i väggarna. De har aldrig behövt en strategi för att klara sig i en värld där de inte själva sätter agendan.
Nu lever vi, delvis, i en annan värld. Ingen kan längre vara grindvakt över hela offentligheten. Och det har i sin tur tvingat offentlighetens majoritetskultur att konfronteras med sin tidigare totala dominans.
De tycker inte om det.
De senaste veckorna har två skribenter gjort stor sak av att de tackar nej till att skriva i Fokus. Carl-Michael Edenborg har i och för sig gjort det rätt mycket, men har kommit på att hans samvete inte tillåter det. Johannes Klenell, kulturredaktör på Arbetet, våndades i veckor efter ett erbjudande från Fokus och valde att svara nej i en kolumn. De är fortfarande varmt välkomna, om de skulle ändra sig, men det intressanta är varför de uppfylls av sådan rättrådig, proklamerande stolthet när de meddelar sin bojkott.
Jag tror att det beror på att de, just därför att de är så kulturradikala och alternativa, är vana att tillhöra den offentliga majoritetskulturen. De pallar inte med att åsiktskorridoren spruckit. De känner sig, som medlemmar i majoritetskulturer ofta gör när de inte är ensamma om att sätta agendan, kränkta.
Poängen med Fokus är att inte vara en del av polariseringen. Den tröstlösa debatten om vem som borde få yttra sig får andra ta hand om. Och när jag tänker på saken är det nog det som förenar de flesta av våra skribenter. Vissa är höger, andra vänster och andra ingenting. Men nästan alla har på ett eller annat sätt liknande erfarenheter av att inte tillhöra offentlighetens majoritetskultur. De oroar sig inte över att de ”legitimerar” skribenter de ogillar, bara genom att skriva i samma tidning, eftersom de aldrig tagit för givet att de har den makten. De som skriver här blir inte kränkta av att andra skribenter framför en annan ståndpunkt på sidan intill.
Vi som stammar från någon minoritetskultur är vana vid det. Vi har alltid haft det så.
Nu när vi ändå är igång att tala om integrationens problem, kanske vi kan ägna de plågade stackarna i den svenska offentlighetens majoritetskultur en tanke också. Vad kan vi göra för att integrera dem i den nya verkligheten? Fler fritidsgårdar? Bussning från Södermalm? Värdegrundsseminarier?
Den här självvalda segregationen kan ju ändå inte vara nyttig.
***
