Ingen vågar tala om profeten i rummet
Helst av allt vill vi låtsas att han inte finns.
Toppbild: AP
För dem som uppfattar hela tillvaron som en kränkning kan varje yttrande, eller skrivet ord eller pennstreck, bli ett ytterligare bevis för hur illa det är ställt. Det finns rörelser, ganska stora till och med, som hämtar sitt syre i den övertygelsen.
Sådant hade många av oss inte riktigt förstått när Salman Rushdie skrev ”Satansverserna”. Vem kunde ana?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
De flesta blir dock inte omedelbart upprörda. När danska Jyllands-Posten publicerade sina tolv Muhammedteckningar i september 2005 hände ingenting särskilt, förrän några imamer flera månader senare flög från Köpenhamn till Kairo och hetsade upp människor som förmodligen inte hade en aning om att Jyllands-Posten och Danmark existerade. När Lars Vilks visade en rondellhund på en utställning med djurtema på ett perifert beläget galleri, var det ingen som brydde sig förrän Nerikes Allehanda publicerade bilden och ilskna personer från en moské i Örebro demonstrerade och krävde chefredaktörens avgång. Därefter ropades det ”Död åt Sverige” på gatorna i Pakistan.
Kränkthet är således ofta någonting som kommenderas fram uppifrån. Den kan sedan sippra ner tills den blir ett grundackord i vardagslivet. Vem kan undgå att någon gång känna sig kränkt av någonting?
Det vanligaste är ändå att man inser att man inte kan styra över allting som sägs och sker i samhället, och att det dessutom finns vissa fördelar med yttrande- och tryckfriheten. Den numera så populära frasen ”armlängds avstånd” får i sådana här sammanhang en ytterst konkret innebörd.
I Sverige har man skickat problemen med muslimsk extremism till säkerhetspolisen eller in i den tystnad som bredde ut sig när kulturlivet insåg att det faktiskt kunde hotas till sitt liv. I Danmark är Muhammedkrisen däremot fortfarande starkt närvarande, mer än femton år efter att danska ambassader stacks i brand och 250 människor dog i anti-västerländska upplopp i en rad städer i Afrika och Mellanöstern.
2008 greps tre män för planer på att döda Kurt Westergaard, tecknaren som ritade Muhammed med en bomb i turbanen. Jag träffade då Westergaard som berättade om hur han och hans fru tvingades flytta mellan hemliga adresser. Han beskrev sig själv som ”kulturkristen kulturradikal” med udden riktad åt alla möjliga håll. Två år senare bröt sig en knivbeväpnad man in i bostaden hos Westergaard, som med nöd och näppe undgick att bli mördad.
När jag för fem år sedan intervjuade den dåvarande integrationsministern Inger Støjberg fick jag se att hon hade turbanteckningen som skärmsläckare på sin dator. Symbolvärdet har inte avtagit sedan dess.
Före valet i Danmark i höstas fanns en politisk majoritet bakom ett förslag om att göra Muhammedkrisen till obligatoriskt inslag i undervisningen i danska grundskolor, som del i en historisk kanon. Utan den kunskapen skulle man inte kunna förstå de sår som förblivit variga och aldrig läkt.
Men lärarfacken var splittrade och för en månad sedan var majoriteten borta sedan ett av partierna i regeringskoalitionen, borgerliga Venstre, hade bytt fot. Omsvängningen motiverades med att enskilda lärare kunde råka illa ut. Inom oppositionen talades det om våldsmännens veto.
Om någon dansk mot förmodan skulle ha glömt Jyllands-Postens publicering väcktes alla obekväma minnen till liv när den franske läraren Samuel Paty fick halsen avskuren av en elev efter att ha visat Muhammedteckningar under en lektion om yttrandefrihet.
Kanonförslaget, som från början var Venstres och stöddes både av småpartierna till höger och av Socialistisk folkeparti, motiverades med att det kunde ge lärarna råg i ryggen och motverka självcensur. Efter hand har säkerhetsaspekterna tagit över. Det största lärarförbundet har motsatt sig obligatoriet – vill man visa Muhammed ska det vara frivilligt – medan ett av de mindre, religionslärarföreningen, pekar på att inget bokförlag vågat ge ut något undervisningsmaterial kring det här ämnet.
Enligt undervisningsminister Mattias Tesfaye (S) är det en riskrapport från säkerhetstjänsten som bidragit till att förpassa idén till skrivbordslådan. Samma sorts varningar låg bakom Yale University Press beslut att inte inkludera någon av teckningarna från Jyllands-Posten när det amerikanska förlaget gav ut statsvetaren Jytte Klausens ”The cartoons that shook the world”, med anspråk på att berätta den fullständiga historien.
Helst av allt vill vi låtsas att han inte finns, profeten i rummet.
***
