Inget kan hindra migrationen över gränsen till USA

Drömmen om en gränslös värld är svår att hålla vid liv. 

Vem vill inte låsa in Hamas för evigt och visst hade Sverige mått bättre om gränskontrollen fungerat? Ur en annan synvinkel är gränsen nödvändig för den som måste ha en rättssäker plats att fly till. 

Gränsen mellan USA och Mexiko är 300 mil lång, i ett lika kärvt som mytiskt landskap. Det är musikgruppen Calexicos värld, genomblåst av ökenvindar, och det är Cormac McCarthys ödeland. Under förra valkampanjen lovade Joe Biden att det inte skulle byggas en enda decimeter mur om han blev president. Nu har han ändå meddelat att muren ska förlängas i södra Texas. 

Första gången jag reste utmed gränsen strejkade lantarbetarna i Kalifornien. Deras stridbare ledare César Chávez skulle senare motsätta sig invandring, eftersom nykomlingarna pressade ner lönerna. Det var 1970-tal och i Arizona och New Mexico kunde man promenera fram och tillbaka över den osynliga gränslinjen där fotspåren kallnade i kvällningen och sopades igen med nattbrisen. Genom åren har jag sedan passerat många gränsstationer, ibland en enslig stuga med dåsig vakthund, ibland en bullrig övergång med lastbilsköer stinna av bensinångor där daglönarna klättrat över stängslet utan att någon lyft ett finger. 

Människor i söder arbetade åt grönsaksodlare, motellägare och ranchbossar i norr; de pendlade eller bodde hela säsonger i skjul med lönen hemskickad till familjer som de alltmer sällan träffade. 

Länge påstod politikerna i Washington att gränsen var stängd, men retoriken i huvudstaden syftade främst till att lugna den opinion som inte visste vad som hände i Laredo eller Juárez. Nere i sydvästra USA motsatte sig en ohelig allians av gränsliberaler, rättighetsidealister och regionala företagare både verkliga och symboliska murar mellan länderna. 

Så småningom blev migrationen norrut som den över Medelhavet; svåröverblickbar, pådriven av eländiga förhållanden och närheten till rikare länder. Smugglarna i de mexikanska gränsstäderna kallades coyotes och ledde människorna ut i ovissheten. 

När Donald Trump tillträdde som president fanns redan någon form av barriär – stängsel, palissad, mur, elektronisk övervakning – utmed en tredjedel av gränsen. Kongressen hade 2006 sagt ja till en vägg av nät och betong förankrad i åtta meter höga stålcylindrar. Det var mycket buller och bång kring Trump och hans mexikanska mur och ändå handlade det mest om att förstärka redan befintliga hinder. Några blir säkert också förvånade om jag berättar att många fler varje år blev gripna i gränslandet utan giltiga dokument under Bill Clintons och Barack Obamas styren i Vita huset, än under Trumps. 

Under trycket från stora skaror migranter från centralamerikanska länder talade Obama 2014 om ”en verklig humanitär kris vid gränsen”, en beskrivning som sedan dess blivit permanentad. ”Kom inte hit”, sa vicepresident Kamala Harris för två år sedan. Hon varnade för illegal invandring och betonade hur farlig resan norrut kan vara och att de som tjänar på den främst är människosmugglarna. 

Sådant verkar få ta notis om. I september tog sig 50 000 migranter från Venezuela in över gräsen till USA. Hittills i år har en kvarts miljon latinamerikaner kommit över Rio Grandes nedre lopp till södra Texas. Under ett enda septemberdygn anlände 10 000 migranter till den lilla gränsstaden Eagle Pass med 20 000 invånare. Hundratusentals rapporteras vara på väg upp genom Centralamerika. 

Denna folkvandring låter sig inte hindras av öknen, floden, bergen eller knarkkartellernas våld. Jag har sett människor svinga sig över staketet i dagsljus mitt i Nogales eller smyga nerför klippstigar i skymningen till gränsfloden, där den är som grundast och lätt att vada över. Det finns alltid öppningar och runt de tillfälliga härbärgena på den mexikanska sidan surrar coyotes som flugor bland familjer och lycksökare, i gränderna där förhoppningarna hukar under mörka luggar. 

Det är nästan som ett eget universum här; en vänthall med kokaintunnlar och försvunna barn och en vägkorsningsby inne i tohono o’odham-stammens gränsreservat, som redan genom sitt namn, Why, ställer frågan om mödans och riskernas pris. 

Stillheten mitt i detta kaos kan vara sublim. En kväll gick jag ut i Rio Grande, omgiven av trollsländor och med den amerikanska drömmen bakom ryggen lade jag kinden mot Mexiko. Den branta bergssidan var slät och sval, ruvande. Jag var mitt i världen. 

***

Läs även: Kulturkriget rör inte USA:s ekonomi i ryggen

Läs även: Integration – en återvändsgränd