Inget land är en egen ö

Nationaldagen i Sverige är en relativt sen uppfinning. Att den inträffar på sommaren gör det lätt att visa upp blomsterprakt och familjen Bernadottes fertilitet. Dessutom finns det många som menar att Sverige »alltid« funnits och alltså är självklart. Så enkelt är det inte i ett multietniskt land.

Hemmablindhet i Finland och storfestandet (kostnad minst 25 miljoner euro) kring självständigheten har gjort att man, frånsett Estland, inte i högre grad uppmärksammat att året 1918 hade betydelse för att antal europeiska länder som nu firar sin självständighets hundra år. (Nästa stora frihetsvåg kom på 1990-talet.)

Som till exempel Polen och Österrike. För den som inte är insatt i historien kan det förefalla något överraskande. Polen och Österrike fanns till i flera olika skepnader under många århundraden fram till 1918, och under de hundra år som sedan gått var friheten ofta omtvistad. I motsats till Polen och Österrike har Finland upplevt över hundra år av parlamentarisk demokrati. Det är en lång och nyttig skola.

General Mannerheim befann sig i ett ryskt Warszawa 1914 vid världskrigets utbrott. Han hade levt ett gott liv med den polska överklassen fram till mobiliseringen, som förde hans kavalleri söderut. Men utöver den självständighet som utropades 1918 hotades Polen av ryssar och tyskar vid flera olika tillfällen, allra värst 1939–45, frånsett att mellankrigsepoken var auktoritär – för att inte tala om Sovjetdespotin efter 1945. Detta och dess efterspel skildras fragmentariskt i den mästerliga och gripande nya filmen »Cold war«. Det var först långt senare, så småningom också genom EU och Nato, som Polen fann vägen till en öppen demokrati.

Under hela perioden efter första världskriget fanns det starka krafter i resterna av det forna habsburgska imperiet som ville förena Österrike med Tyskland. Inte nog med att huvudstaden Wien, en gång centrum för ett mångnationellt rike, hade förvandlats till ett vattenhuvud (Wasserkopf). Det gamla Wien hade tillsammans med Budapest och Prag varit ett centrum för konst och vetenskap, unikt i Europa och hela världen. Allt detta försvann efter 1918, men allra mest efter 1938 då de hurrande folkmassorna i Wien tog emot Hitler vid Heldenplatz och judar tvingades slicka skorna på sina nyblivna herrar och förtryckare.

Efter andra världskrigets slut levde man i Österrike länge i föreställningen att landet varit ett offer för nazismen, vilket inte var sant. Nazismen hade stort folkligt stöd också i Österrike. Men ingen historia var obefläckad, Finlands lika litet som Polens och Österrikes.

Tyvärr har den politiska utvecklingen, förutom i Finland, tagit stora steg mot autokrati, mest i Polen; därmed en oroväckande ökning av stödet för det vi kallar högerpopulism i linje med SD i Sverige och de numera av regeringssamarbetet dödskyssta Sannfinländarna i Finland. För Österrikes del handlar det om en koalition där Haiders tidigare parti ingår, under ledning av en ung förbundskansler, som kanske vet vad han gör med sin regeringspartner.

I alla dessa fall, Finland inbegripet, handlar det nästan helt om förhållandet till två makter i Europa: Ryssland (tidigare Sovjet) och Tyskland (tidigare Weimar, sedan Hitler, så småningom ett återförenat Tyskland). Det gäller även i dag för dessa randstater.

Finland levde efter 1918 i skuggan av ett tyskt inflytande som bröts med vinterkriget 1939 men återupptogs 1940 för samarbete med den makt som härskade över stora delar av Europa. Det slutade med en smäll 1944. Och då föll det på den tidigare tsargeneralen Mannerheims lott att säga upp bekantskapen med Hitler.

Polen hade intet val, utan krossades av både Stalin och Hitler. Landet hade en lång väg att gå, för tillfället under ett deprimerande auktoritärt styre.

Ett gemensamt drag i alla tre länder har varit antisemitismen, mindre märkbar i Finland än i Polen och Österrike. För Finlands del kanske därför att den judiska andelen av befolkningen är ringa. Paradoxalt nog kämpade judiska meniga och officerare under kriget 1941–44 på samma front som tyskarna.

Den nya polska regimen har försökt bevisa att Polen inte hade någon beröring med den tyska utrotningen av judendomen, vilket är osant. Både i Polen och Österrike finns starka rester av en traditionell antisemitism, trots att det för Österrikes del är omöjligt att beskriva landets intellektuella storhet före 1918 utan judendomen.

Vad är meningen med dessa ord? Helt enkelt denna att ingen stat i Europa är en ö, utom kanske Storbritannien.