Inget Nobelpris till tyskarna
En ny avhandling visar hur Svenska Akademien såg på tyska författare under världskrigen.
Toppbild: TT
Söndag. Min syster ringer. Ivrig. Läser upp ett brev hon hittat i en kartong. Från farmor. Skrivet 1983. Farfar är på sjukhus. Farmor ensam i huset mitt emot tennisbanorna. Livet tråkigt. Sjukbesöken hos farfar roliga. De skrattar mycket. Men att leva ensam... Hon trivs inte alls med det.
Farmor var tyska, kom till Sverige 1922, blev förälskad i kemisten farfar som under den tyska hyperinflationen var på besök för att utbilda sig i hur man kunde förbättra framställningen av läder. Farmor följde med till Sverige. Lärde sig svenska. Läste skönlitteratur på tyska. Hela tiden. Favoriten var Hans Fallada. Hur många gånger hon läst Hur skall det gå med Pinnebergs? visste hon inte. Hon skrattade alltid när hon sa att det nog inte gick att räkna.
Dagen efter ser jag att institutionen för språk och litteratur på Göteborgs Universitet publicerar en färsk avhandling. Der Nobelpreis und die deutschsprachige Literatur. Eine Studie über die Vergabekriterien des Literaturnobelpreises 1901-1971
Paulus Tiozzo har studerat Nobelpriset och den tyskspråkiga litteraturen. Tidigare hemligt arkivmaterial visar hur ledamöter i Svenska Akademien såg på tysk litteratur under de två världskrigen.
Jag ringer Tiozzo och frågar om Fallada var aktuell för nobelpriset.
– Ja. Fallada var nominerad flera gånger.
Bland annat av Per Hallström. Men också av Fredrik Böök och Anders Österling. 1936 är första gången. Olle Holmberg, professor i Lund och kritiker i Svenska Dagbladet var imponerad av Pinnebergs. I Akademien tycker man att Fallada påminner om de stora brittiska berättarna.
– Efter Pinnebergs blir de mer kritiska. De framgår av utlåtandena att de misstänkte att det var politiska skäl som låg bakom att han gick ifrån sin realism, de tyckte att hans stil blev sämre, och satte honom på väntelistan, men så dog han ju 1947.
Tiozzos avhandling belyser synen på Tyskland inom Akademien – och i Sverige. Den är, berättar Tiozzo, motsägelsefull. Man är kritisk mot de tyska romantiska författarna och tycker de är sämre än engelsmännen och fransmännen under samma tid. Man beundrar tysk förvaltning. Politiskt ser man Tyskland som skyddsmakt mot Ryssland, redan före första världskriget.
Intrycket av Tyskland som värn mot Ryssland ändras inte efter första världskriget, inte heller under 1930-talet.
– Det kan förklara varför vissa var tyskvänliga även under naziståren. De ansåg egentligen inte att något hade ändrats eller att Tysklands politiska eller kulturella betydelse hade försvunnit med Hitler.
Man ser samhällsomvändningen, att Tyskland reser sig, som intressant och vitaliserande. Man är imponerad av den nationella revolutionen men kritisk mot förföljelserna av oliktänkarna och mot antisemitismen.
En av de mer tyskvänliga, Fredrik Böök, får audiens hos Hitler 1933.
– Då har han som mål att omvända Hitler och få honom att överge judeförföljelserna. Det lyckas inte så bra. Han blir utskälld av Hitler på mötet.
Bilden av Tyskland var kluven, liksom bilden av Storbritannien.
– Man är kritisk mot Englands utrikespolitik, mot imperialismen, ser den som skenhelig, som åtar sig anspråket att skydda vissa nationer men mest plundrar och förtrycker, samtidigt som man framställer sig som moraliskt överlägset Tyskland.
Farmor försökte sommaren 1939 få sin mamma och lillebror att fly till Sverige. De valde att stanna. Farmor hade Churchill i bokhyllan men inte Mein Kampf. Hennes bror, som blivit arbetslös under depressionen, nappade på ett erbjudande om att gå med i nazistpartiet, drog på sig uniformen och tågade mot Paris.
Det tisslades. Vad hade han gjort? Jag trodde länge att farmor aldrig kunde förstå. Avhandlingen om resonemangen inom Svenska Akademien visar att all kluvenhet ändå går att begripa.
Läs även: Fullt av narcissism på Göteborgsoperan
