Spaghettiöstern
1989 fanns det två olika teorier om hur utvecklingen skulle komma att gestalta sig i Öst- och Centraleuropa efter kommunismens fall.
Enligt frysbox- eller törnrosateorin hade kommunismen hållit dessa stater nedfrusna eller nedsövda med alla deras in- och utrikespolitiska problem. Nu skulle allting börja om på nytt precis som steken på härden började puttra och kocken gav sin kökspojke en örfil när Törnrosa vaknade upp ur sin hundraåriga sömn.
Den andra – skärseldsteorin – var optimistisk. Folken där hade gått igenom en mer än fyrtioårig skärseld under kommunismen. Detta borde ha gett tillräcklig insikt och styrka för att tämja nationalistiska krafter och förstå styrkan i ett pluralistiskt system och knyta starka band mellan nationer som i den proletära internationalismens namn fjärmats från varandra. När den polsk-litauiske Nobelpristagaren i litteratur Czeslaw Milosz tillfrågades vad han trodde polackerna lärt sig under alla år med en diktatur blev svaret »Resistens mot dumhet«.
Hans teori fick trovärdighet genom den roll som intellektuella dissidenter med Vaclav Havel i spetsen spelat i kampen mot tyranniet. Politiken skulle nu efter kommunismens fall bedrivas med ett »liv i sanning« och samhällets bästa för ögonen i stället för snäva partiintressen. De hade anammat ungraren György Konrads teser om en icke-politisk politik och tron på att politik kunde bedrivas genom opolitiska organisationer och strukturer och att politiska partier därför inte längre behövdes. Dessa teorier fungerade inte. De som nyss visat prov på de maktlösas makt fann sig i stället plötsligt utsatta för de mäktigas maktlöshet.
De stora vinnarna blev i stället personer som varit medlemmar av kommunistpartiet av opportunistiska skäl eller som inte öppet tagit parti utan i stället bidat sin tid. När kommunismen kollapsade fanns den expertis och det praktiska kunnande som behövdes på många områden inom denna gråzon. Ett exempel på detta är Tjeckiens president Vaclav Klaus som var ekonom på ett statligt institut. Så sent som våren 1989 nekade han att sätta sitt namn under en petition för den då fängslade Havel. Han var helt på det klara med att alla tankar på en icke-politisk politik var illusioner och för honom var och är begreppet ett civilt samhälle ett skämt. Han grundade sitt eget parti och blev den store segraren i 1992 års val medan Havels medborgarforum inte ens nådde upp till de fem procent som krävdes för att komma in i parlamentet.
Tankemönster och förhållningssätt präglades fortfarande av de löften om ett klasslöst och konfliktfritt samhälle som de kommunistiska regimerna ställt i framtidsutsikt. Kraven från politikernas kundkrets var således desamma, men nu förväntade folk sig att de kommunistiska löftena skulle uppfyllas med kapitalistiska metoder men utan risk för den egna arbetsplatsen och helst utan krav på punktlighet, ansvarskännande, initiativkraft och hårda arbetsinsatser. Med den ekonomiska omställningen följde därför sociala spänningar, politisk fragmentering, extremism, sjunkande valdeltagande och en minskad legitimitet för de politiska eliterna.
De tidigare kommunistiska samhällena befinner sig fortfarande mellan den gamla tidens ordning och en ordning som man ännu inte funnit. Detta tar sig uttryck i oklara partistrukturer och en stor rörlighet bland väljarna som förstärkts av valsystem med långtgående proportionalitet som i sin tur givit svaga regeringar.
Längtan efter frihet har på många håll fått ge vika för längtan efter det kommunistiska folkhemmet. Minnet av hur knapert inrett det var förträngs för varje år som går.
Men det är ändå inte ett kommunistiskt återfall som hotar de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa. Med varierande styrka ligger hoten i stället i en italiensk utveckling – korrumperade regimer som kontrolleras av maffialiknande nätverk med nationalistiska och fascistiska extrempartier inte bara som opposition utan även i regeringsställning som i dagens Polen och Slovakien.
