Inkluderingsnormen kan underminera demokratin

Under de senaste decennierna har demokratin blivit mer inkluderande. Allt fler grupper kräver och får bekräftelse. Det är en förändring av offentligheten med ursprung i internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter (»aldrig mer«), i Sovjetimperiets sammanbrott och i liberalismens tillfälliga slutliga seger. Numer är förväntningarna på inkludering internaliserad också hos dem som förr i tiden skulle ha stått för exkludering. Ingen offentlig aktör vill längre framstå som den som stänger ute. Auktoritär är ett annat ord för dålig.

Inkluderingsnormen är ett framsteg för mänskligheten men den kommer med en kostnad. Så länge båda sidor i politiska konflikter spelar efter samma regelbok gör den samhället bättre. Men när bara den ena sidan är öppen för motståndarnas argument riskerar den bli kontraproduktiv. Inkluderingsnormen och dess kusin anti-auktoritärismen har gjort det svårare för de reellt existerande demokratierna att försvara sig mot radikala utopister som har en poäng men vars lösningar skulle ha förödande konsekvenser. Som den tillämpas i dag kan normen underminera demokratins förmåga att försvara sig mot sina inre fiender. 

För att se hur kan vi gå till historien: Det var inte inkluderingsnormen som tog Sverige genom det kalla kriget mot totalitära kommunister. Gårdagens systemförsvarande politiker, i synnerhet inom arbetarrörelsen, gjorde vad som behövdes för att vinna. 

Under stora delar av 1900-talet utkämpade arbetarrörelsen en kamp mot totalitarismen. Den stod mellan socialdemokrati och kommunism, mellan reformism och radikalitet, mellan lojalitet med fosterlandet och med den sovjetstyrda internationella revolutionen. Så här skriver statsvetaren Jörgen Hermansson i sin avhandling Kommunism på svenska:»(S)chablonbilden av SKP som ett parti helt i Stalins och Moskvas ideologiska ledband snarare förstärks än nyanseras av konfrontationen med källmaterialet.« (Om det skulle behövas: SKP står för Sveriges kommunistiska parti.)

Betänk att båda lägren gjorde samma grundanalys: klassamhället och dess konsekvenser måste bort. Frågan var bara med vilken metod. Kommunistpartiet kunde lätt peka på kapitalistklassens övergrepp och socialdemokratins underdånighet. Vill man få en föreställning om hur det kunde låta kan man läsa valfri del i Maj Sjöwalls och Per Wahlöös hyllade deckarsvit. Socialdemokratin höll med men förstod att gå långsammare fram. Reformismen vann, men inte bara genom att spela det vackra spelet.

Statsmakten och dess säkerhetspolis gjorde en del av smutsjobbet (dock inte så effektivt har det visat sig i efterhand). Reglerna för valsystemet hjälpte till. Fram till och med 1968 var kommunistpartiet kraftigt underrepresenterat i riksdagen i förhållande till sin röstandel och genom en snillrik konstruktion av mandatfördelningssystemet – historien om införandet av den jämkade uddatalsmetoden är ett konststycke i politisk ingenjörskonst – tillföll mandaten i stället socialdemokratin. 

Men det tunga skitiga arbetet i vardagen gjordes av fackföreningsledarna ute på de stora arbetsplatserna. Det var de som såg till att hålla kommunister borta från inflytande. Vilda strejker, det insåg man, var inte vägen framåt. Attityden »Sitt ner och håll käft« var en integrerad del i arbetet. Rättvist och inkluderande? Inte en centimeter. Berättigat? Tja, med facit i hand. Lite som med Colosseum i Rom: Arbetsvillkoren var för jävliga när den byggdes men eftersom den nu finns kan vi uppskatta den. 

Den kontrafaktiska frågan man vill ha svar på är hur det hade gått om arbetarrörelsen agerat annorlunda, om till exempel 1930-talets Sovjetkommenderade »folkfrontsstrategi« hälsats välkomnande? Hade den socialdemokratiska arbetarrörelsen vunnit med dagens krav på inkludering? Tveksamt om ni frågar mig. Men en seriös och allsidig analys av denna bortträngda del av Sveriges historia vore angelägen. 

Samtidigt. Varje tid har sina förutsättningar. Att lära av historien innebär inte att den ska kopieras. Här ett förslag till nutidsanpassad analys: 

Vilka är dagens systemhotande rörelser? Rasisterna visst. Men de behandlas knappast inkluderande. Då finns det andra grupper som bemöts med större förståelse. Jag syftar till exempel på utrerade anti-rasister, dogmatiska kritiska vithetsteoretiker och svenska Black Lives Matter-aktivister. Det är rörelser som har alla svaren och som söker radikala förändringar av samhället. I debatten är de oförsonliga. 

Som 1900-talets svenska kommunistparti har de en poäng. Det finns rasism och strukturella orättfärdigheter i samhället. Men deras lösningar skulle göra ont värre. 

För att bemöta dagens destruktiva krafter behövs en anti-totalitär strategi för vår tid. Ett steg på vägen vore att skriva en »Handbok mot anti-rasister. Så bemöter du personer som drar r-kortet«. I för­arbetet skulle ingå intervjuer med gamla fackföreningsledare. Veteranerna!