Insiders värnar sin position
När SCB häromdagen presenterade sin nya statistik över utlandsföddas sysselsättning var det ingen som försökte tolka den i termer av en arbetsmarknad där man köper och säljer arbetskraft. Det var som om arbetet faller från himlen och antingen har man tur att fånga det i luften eller inte. Så innan vi tittar på vad SCB-statistiken säger, låt oss påminnas om vad en arbetsmarknad är och vad arbetslösheten beror på.
Det finns olika typer av arbetslöshet, men den »klassiska« arbetslösheten förklaras bäst i termer av utbud och efterfrågan. Arbetsmarknaden är en marknad där arbetstagarna utbjuder sin arbetskraft mot betalning och arbetsgivarna köper det till det pris som lönen utgör. Arbetarnas löneanspråk möter arbetsgivarnas vinstanspråk i en jämviktspunkt som avgör reallönen och därmed sysselsättningen. Ju lägre reallönen är desto mer efterfrågas arbetskraften. Ett rationellt företag kommer därför att anställa folk så länge varje arbetare kan producera så mycket att priset för det producerade är minst lika högt som hans/hennes lön. Förenklat uttryckt.
Vad säger då SCB-rapporten? Att arbetslösheten bland utrikes födda är beroende på huvudsakligen två faktorer: tiden de har varit i landet och utbildningsgraden. Ju längre man varit här desto högre sysselsättningsgrad och ju lägre man är utbildad desto högre arbetslöshet. Om man koncentrerar sig på utbildningsgraden kan man dra slutsatsen att arbetsgivare uppenbarligen är rädda att lågutbildade invandrare inte är tillräckligt produktiva för att tjäna ihop sin lön, och på grund av stela arbetsmarknadslagar där man inte kan avskeda så lätt i tider då konjunkturen viker vågar man inte anställa. Men om det är problemet – hur löser man det då?
Arbetslösheten bland lågutbildade invandrare skulle minska om man sänkte kostnader för arbete. Eftersom det är den totala kostnaden som är intressant för arbetsgivaren (lönen, sociala avgifter, tillhörande skatter, samt relativa priset för företagets produkter) skulle man kunna öka sysselsättningen genom att till exempel sänka arbetsgivarutgifter, införa instegsjobb med subventionerad lön eller sänka tillhörande skatter. Det löser inte allt. Fortfarande skulle det behövas andra åtgärder som sänker jämviktsarbetslösheten: att personer snabbare paras ihop med lediga jobb, att konkurrensen uppmuntras eftersom den ökar efterfrågan och håller löneökningarna modesta, att man luckrar upp arbetsmarknadslagar som diskriminerar invandrare och premierar »insiders«, att man sänker marginalskatter på arbetsinkomster och därmed skapar en skillnad när man går från arbetslöshetsförsäkring till arbete. I SCB-statistiken ser situationen för de högutbildade invandrarna bättre och mer hoppingivande ut. Ändå skulle det även för denna grupp behövas effektivare språkinlärning, ökad geografisk rörlighet, effektivare »matchning« och åtgärder mot diskriminering.
Om allt detta är uppenbart, varför görs så litet? Visst görs en del, men de viktigaste åtgärderna är man försiktig med (eller opponerar sig emot) eftersom man är rädd att det eventuellt skulle kunna försämra för vissa grupper som redan är på arbetsmarknaden. Många talar om solidaritet med invandrare men när det kommer till kritan får solidariteten söka sig till något annat, ofarligare område.
Man kan säga att vi inte släpper in invandrare på arbetsmarknaden eftersom vissa grupper skyddar sin position. Frågan som måste ställas är hur samma grupper kommer att ställa sig när de upptäcker att det inte finns någon som kan betala deras pensioner. Är det inte dags för lite verklighet i denna debatt?
