Intala dig att ditt förhållande är bättre än vad det är
Kanske är det lättare att övertyga sig att den man lever med är bättre om man inte ses alltför mycket i vardagen.
Toppbild: Unsplash
För många år sedan gick jag en kurs för chefer inom sjukvården på Handelshögskolan. Där jag fick lära mig många saker jag har haft anledning att återkomma till genom åren. En mycket karismatisk professor ägnade 16 timmars föreläsningstid åt att på olika övertygande sätt fastställa att ”vad man säger, vad man gör och vad man vill är aldrig samma sak”.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Åtminstone tycks så vara fallet om man med ”man” menar en organisation. Det är tämligen lätt att förstå utifrån den politiska världen där man, om man säger alltför tydligt vad man verkligen vill, riskerar att skrämma bort alltför många potentiella väljare. Alltså har det genomgående varit enklare för Socialdemokraterna att föra borgerlig politik än det varit för de borgerliga. Innan Miljöpartiet började bestämma vad Socialdemokraterna skulle tycka blev Sverige, från sjuttiotalet till efter millennieskiftet, världens mest kärnkraftstäta land, genom att säga att vi skulle lägga ner kärnkraften.
Är det likadant i relationer? Jag vill tvivla. Det känns liksom för cyniskt, inget för en romantiker som jag. Strategin fungerar dock tämligen väl under tiden som par kurtiserar varandra. Genom att ”spela svår” lockar man fram ett större intresse från motparten. Men hur verkningsfull är strategin på lång sikt? Jag vill tro att det borde löna sig att bara vräka ut sin kärlek över den man älskar, men förmodligen har jag fel.
Tyvärr tycks en lätt osäkerhet på den andre vidmakthålla delar av passionen, även om tryggheten blir lidande. Den platoniska kärleken tycks i hjärnstudier inte vara särskilt kopplad till de delar av hjärnan som styr attraktion, utan mer till anknytning. Det ligger närmare våra band till barn, föräldrar och syskon. Och det är ju rent faktiskt en riktig erotikdödare. Men man kan ju leva tillsammans så också. Frågan är hur bra det går över tid.
Antropologen Helen Fischer har forskat om hur man vidmakthåller kärlek. Om man frågar par, som enligt egen utsago har över tjugo år långa lyckliga äktenskap, hur de lyckats upprätthålla sina förhållanden, sticker emellertid några saker ut. Föga förvånande anger de att par bör ”ta på varandra”, ”göra saker gemensamt” och ”ha sex”. Det tycks alltså inte röra sig enbart om platonisk kärlek. När man sedan tittar på dessa människors hjärnfunktion, med hjälp av så kallade PET-kamera-undersökningar, ser man några rätt fascinerande saker. De delar i hjärnan som är mer aktiverade hos dem än hos genomsnittet är regioner som är kopplade till förmåga att känna empati och regioner som syftar till egen känslokontroll. Detta är kanske inte förvånande, men mer intressant är att det, hos dem, också lyser upp starkt i delar av hjärnan som är förknippade med ”positiva illusioner”. Det vill säga förmågan att intala sig själv att den man lever med är bättre än den egentligen är.
Detta är, som allting annat, till stora delar genetiskt styrt, men självklart måste det vara möjligt att träna upp dessa förmågor. Frågan är hur? Hjärnan är plastisk, vilket innebär att vi kan förändra dess funktion utifrån det vi ser och hör och bestämmer oss för att tänka.
Om man vill upprätthålla ett förhållande bör man välja att om möjligt inte se på den andre som ett problem. Men kanske kan det hjälpa med lite dubbla budskap. När man frågar människor när de ”älskar den de lever med mest”, svarar en mycket stor andel ”när hen inte är hemma”. Kanske är det lättare att intala sig att den man lever med är bättre om man inte ses alltför mycket i vardagen. Då kan man säga att man vill ses snart, men göra tvärtemot. Och det kan i sin tur leda till att båda vill upprätthålla passionen i stället för att förvandlas till sura syskon som hela tiden letar fel hos varandra och absolut inte skulle få för sig att ha sex.
För många år sedan gick jag en kurs för chefer inom sjukvården på Handelshögskolan. Där jag fick lära mig många saker jag har haft anledning att återkomma till genom åren. En mycket karismatisk professor ägnade 16 timmars föreläsningstid åt att på olika övertygande sätt fastställa att ”vad man säger, vad man gör och vad man vill är aldrig samma sak”.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Åtminstone tycks så vara fallet om man med ”man” menar en organisation. Det är tämligen lätt att förstå utifrån den politiska världen där man, om man säger alltför tydligt vad man verkligen vill, riskerar att skrämma bort alltför många potentiella väljare. Alltså har det genomgående varit enklare för Socialdemokraterna att föra borgerlig politik än det varit för de borgerliga. Innan Miljöpartiet började bestämma vad Socialdemokraterna skulle tycka blev Sverige, från sjuttiotalet till efter millennieskiftet, världens mest kärnkraftstäta land, genom att säga att vi skulle lägga ner kärnkraften.
Är det likadant i relationer? Jag vill tvivla. Det känns liksom för cyniskt, inget för en romantiker som jag. Strategin fungerar dock tämligen väl under tiden som par kurtiserar varandra. Genom att ”spela svår” lockar man fram ett större intresse från motparten. Men hur verkningsfull är strategin på lång sikt? Jag vill tro att det borde löna sig att bara vräka ut sin kärlek över den man älskar, men förmodligen har jag fel.
Tyvärr tycks en lätt osäkerhet på den andre vidmakthålla delar av passionen, även om tryggheten blir lidande. Den platoniska kärleken tycks i hjärnstudier inte vara särskilt kopplad till de delar av hjärnan som styr attraktion, utan mer till anknytning. Det ligger närmare våra band till barn, föräldrar och syskon. Och det är ju rent faktiskt en riktig erotikdödare. Men man kan ju leva tillsammans så också. Frågan är hur bra det går över tid.
Antropologen Helen Fischer har forskat om hur man vidmakthåller kärlek. Om man frågar par, som enligt egen utsago har över tjugo år långa lyckliga äktenskap, hur de lyckats upprätthålla sina förhållanden, sticker emellertid några saker ut. Föga förvånande anger de att par bör ”ta på varandra”, ”göra saker gemensamt” och ”ha sex”. Det tycks alltså inte röra sig enbart om platonisk kärlek. När man sedan tittar på dessa människors hjärnfunktion, med hjälp av så kallade PET-kamera-undersökningar, ser man några rätt fascinerande saker. De delar i hjärnan som är mer aktiverade hos dem än hos genomsnittet är regioner som är kopplade till förmåga att känna empati och regioner som syftar till egen känslokontroll. Detta är kanske inte förvånande, men mer intressant är att det, hos dem, också lyser upp starkt i delar av hjärnan som är förknippade med ”positiva illusioner”. Det vill säga förmågan att intala sig själv att den man lever med är bättre än den egentligen är.
Detta är, som allting annat, till stora delar genetiskt styrt, men självklart måste det vara möjligt att träna upp dessa förmågor. Frågan är hur? Hjärnan är plastisk, vilket innebär att vi kan förändra dess funktion utifrån det vi ser och hör och bestämmer oss för att tänka.
Om man vill upprätthålla ett förhållande bör man välja att om möjligt inte se på den andre som ett problem. Men kanske kan det hjälpa med lite dubbla budskap. När man frågar människor när de ”älskar den de lever med mest”, svarar en mycket stor andel ”när hen inte är hemma”. Kanske är det lättare att intala sig att den man lever med är bättre om man inte ses alltför mycket i vardagen. Då kan man säga att man vill ses snart, men göra tvärtemot. Och det kan i sin tur leda till att båda vill upprätthålla passionen i stället för att förvandlas till sura syskon som hela tiden letar fel hos varandra och absolut inte skulle få för sig att ha sex.
