Inte ens Labour gillar Keir Starmer längre
Starmer tycks ha tagit en tidsmaskin tillbaka till… Sverige! Närmaste bestämt till Fredrik Reinfeldts tid vid makten.
Toppbild: AP
Ju populärare Keir Starmer blir utomlands, desto mer avskydd tycks han bli inom sitt eget parti. Det hela påminner en del om hur det efterhand blev för Margaret Thatcher och Tony Blair, eller på senare tid Emanuel Macron.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men det finns inget egentligt orsakssamband mellan Starmers internationella uppsving och hans inhemska fall. Snarare handlar det om den olyckliga ”tillfälligheten” att USA har fått tillbaka en galen president, vilket med någorlunda automatik får andra engelskspråkiga ledare att framstå som vettiga och ansvarstagande. Och om att den amerikanska helomvändningen i världspolitiken gör att Brexit framstår som en bagatell, särskilt om man lägger till pånyttfödelsen av den absolut livsnödvändiga militära och geopolitiska alliansen mellan Storbritannien och Frankrike. När de barbariska ryska horderna står för dörren och USA hotar att invadera Kanada, är det få som tänker på fiskekvoter, roamingavgifter och handelshinder i Irländska sjön.
Så långt utrikesläget. Vad är det då som gör Starmer så sårbar på hemmaplan?
Till att börja med har Labours regeringsinnehav sedan i somras präglats av sjabbel: först med att få rätt personal på plats i Whitehall, sedan med skandaler kring gåvor till premiärministern och hans närmaste krets från diverse rika bidragsgivare. Inget av detta kom ens i närheten av det långa, kaotiska vanstyret under Tories, men Starmer gick trots allt till val på att vara en hederlig, sträng och omutlig före detta riksåklagare som skulle göra landet sunt och effektivt igen. Som man sår får man, om än ibland orättvist, skörda. Som man bäddar får man ligga – även om sängen var i betydligt smutsigare skick under tidigare innehavare.
Så småningom har Starmer lyckats få ordning på torpet, inte minst genom att byta ut sin stabschef och knyta till sig allt fler figurer som gjorde sig ett namn under Tony Blairs och Gordons Browns New Labour-epok. Detta skifte fick partiets olika vänsterfalanger (för det finns ett antal, med sinsemellan olika agendor) att rysa av obehag och onda aningar. Nu har de också börjat få vatten på sin kvarn, för det går knappt en vecka utan att Starmers regering lägger fram nya förslag som precis lika gärna kunde ha presenterats av de konservativa.
Eller ja, faktum är att en vanlig kommentar – av folk från höger till vänster – nu lyder så här: Labour genomför sådant som Tories bara vågade drömma om. Mest omtalat internationellt är tillkännagivandet häromveckan att försvarsutgifterna ska upp, kraftigt, på bekostnad av biståndsbudgeten.
Som om detta fullkomliga helgerån (i vänsterfalangernas ögon) inte var nog har regeringen Starmer sedan dess meddelat att man ska avskaffa NHS England. Detta låter mer dramatiskt än det är: organet är mest ett slags samordningskansli, ett byråkratiskt lager mellan den centrala statsmakten de regionala NHS-distrikt som faktiskt driver sjukvården i landet. Icke desto mindre kan uppemot tiotusen människor mista jobbet på kuppen.
Och så har vi kommit fram till droppen som nu får ett antal bägare att fullkomligt svämma över: Starmer tycks ha tagit en tidsmaskin tillbaka till… Sverige! Närmaste bestämt till Fredrik Reinfeldts tid vid makten. Arbetslinje! Ner med sjukfrånvaron! Ner med förtidspensioneringarna! Ner med bidragen till handikappade och långtidssjukskrivna, upp med incitamenten som tvingar ut dem på arbetsmarknaden!
Detta alltså efter att regeringen i höstas drog ner på fattigpensionärernas bidrag till vintermånadernas el- och gasräkningar. Detta efter att man skrutit om hur många hårdhänta flyktingutvisningar som genomförts. Detta efter att man valt att behålla den förhatliga tvåbarnsgränsen på barnbidrag.
Hur detta ska sluta vet ingen, men det ser inte vidare muntert ut för Labour inför nästa val. För varje arbetarklassväljare med konservativa värderingar man möjligen behåller, det vill säga slipper att tappa till Nigel Farages Reform Party, undrar jag om man inte tappar två till Liberaldemokraterna och De gröna.
Med tanke på att Macrons mandatperiod tar slut 2027 (han är förhindrad av konstitutionen att ställa upp på nytt) och att Starmers ställning i det egna partiet snart kan komma att utmanas på riktigt, kan det vara dags att höja ett varningens finger. Det brittisk-franska ansvarstagandet för Europas säkerhet är ofantligt välkommet. Frågan är bara om det blir särskilt långvarigt.
***
Ju populärare Keir Starmer blir utomlands, desto mer avskydd tycks han bli inom sitt eget parti. Det hela påminner en del om hur det efterhand blev för Margaret Thatcher och Tony Blair, eller på senare tid Emanuel Macron.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men det finns inget egentligt orsakssamband mellan Starmers internationella uppsving och hans inhemska fall. Snarare handlar det om den olyckliga ”tillfälligheten” att USA har fått tillbaka en galen president, vilket med någorlunda automatik får andra engelskspråkiga ledare att framstå som vettiga och ansvarstagande. Och om att den amerikanska helomvändningen i världspolitiken gör att Brexit framstår som en bagatell, särskilt om man lägger till pånyttfödelsen av den absolut livsnödvändiga militära och geopolitiska alliansen mellan Storbritannien och Frankrike. När de barbariska ryska horderna står för dörren och USA hotar att invadera Kanada, är det få som tänker på fiskekvoter, roamingavgifter och handelshinder i Irländska sjön.
Så långt utrikesläget. Vad är det då som gör Starmer så sårbar på hemmaplan?
Till att börja med har Labours regeringsinnehav sedan i somras präglats av sjabbel: först med att få rätt personal på plats i Whitehall, sedan med skandaler kring gåvor till premiärministern och hans närmaste krets från diverse rika bidragsgivare. Inget av detta kom ens i närheten av det långa, kaotiska vanstyret under Tories, men Starmer gick trots allt till val på att vara en hederlig, sträng och omutlig före detta riksåklagare som skulle göra landet sunt och effektivt igen. Som man sår får man, om än ibland orättvist, skörda. Som man bäddar får man ligga – även om sängen var i betydligt smutsigare skick under tidigare innehavare.
Så småningom har Starmer lyckats få ordning på torpet, inte minst genom att byta ut sin stabschef och knyta till sig allt fler figurer som gjorde sig ett namn under Tony Blairs och Gordons Browns New Labour-epok. Detta skifte fick partiets olika vänsterfalanger (för det finns ett antal, med sinsemellan olika agendor) att rysa av obehag och onda aningar. Nu har de också börjat få vatten på sin kvarn, för det går knappt en vecka utan att Starmers regering lägger fram nya förslag som precis lika gärna kunde ha presenterats av de konservativa.
Eller ja, faktum är att en vanlig kommentar – av folk från höger till vänster – nu lyder så här: Labour genomför sådant som Tories bara vågade drömma om. Mest omtalat internationellt är tillkännagivandet häromveckan att försvarsutgifterna ska upp, kraftigt, på bekostnad av biståndsbudgeten.
Som om detta fullkomliga helgerån (i vänsterfalangernas ögon) inte var nog har regeringen Starmer sedan dess meddelat att man ska avskaffa NHS England. Detta låter mer dramatiskt än det är: organet är mest ett slags samordningskansli, ett byråkratiskt lager mellan den centrala statsmakten de regionala NHS-distrikt som faktiskt driver sjukvården i landet. Icke desto mindre kan uppemot tiotusen människor mista jobbet på kuppen.
Och så har vi kommit fram till droppen som nu får ett antal bägare att fullkomligt svämma över: Starmer tycks ha tagit en tidsmaskin tillbaka till… Sverige! Närmaste bestämt till Fredrik Reinfeldts tid vid makten. Arbetslinje! Ner med sjukfrånvaron! Ner med förtidspensioneringarna! Ner med bidragen till handikappade och långtidssjukskrivna, upp med incitamenten som tvingar ut dem på arbetsmarknaden!
Detta alltså efter att regeringen i höstas drog ner på fattigpensionärernas bidrag till vintermånadernas el- och gasräkningar. Detta efter att man skrutit om hur många hårdhänta flyktingutvisningar som genomförts. Detta efter att man valt att behålla den förhatliga tvåbarnsgränsen på barnbidrag.
Hur detta ska sluta vet ingen, men det ser inte vidare muntert ut för Labour inför nästa val. För varje arbetarklassväljare med konservativa värderingar man möjligen behåller, det vill säga slipper att tappa till Nigel Farages Reform Party, undrar jag om man inte tappar två till Liberaldemokraterna och De gröna.
Med tanke på att Macrons mandatperiod tar slut 2027 (han är förhindrad av konstitutionen att ställa upp på nytt) och att Starmers ställning i det egna partiet snart kan komma att utmanas på riktigt, kan det vara dags att höja ett varningens finger. Det brittisk-franska ansvarstagandet för Europas säkerhet är ofantligt välkommet. Frågan är bara om det blir särskilt långvarigt.
***
