Inte ens SD ser klart om Ukraina

Jag läser med viss förvåning i Dagens Nyheter att Sverigedemokraternas chefstänkare Mattias Karlsson hoppas att Demokraternas nymornade toppkandidat Kamala Harris segrar över Donald Trump i höstens presidentval i USA. Karlsson säger det förstås inte rakt ut; han tänker bara högt om att ”det hade varit bättre för Sverige att den som är beredd att fortsätta bistå Ukraina vinner”. Men eftersom Trumps begränsade entusiasm för att förlänga kriget i Ukraina är välkänd, och den allmänna förväntningen på Harris är att hon skulle stödja Ukrainas kamp så länge det krävdes, är det uppenbart vem SD-tänkaren föredrar att se i Vita huset. 

Partiets utrikespolitiske talesperson, Emil Svensson, håller tydligen på samma häst i det amerikanska loppet. ”För Sverige”, säger Svensson till DN, ”är det existentiellt viktigt att vi har en pålitlig partner i USA där vi [sic] står fast i det långsiktiga stödet till Ukraina”. 

Sverigedemokraterna har hittills alltid varit skickligare än alla andra när det gäller att realistiskt bedöma vartåt utvecklingen går och formulera en politik i tiden. Att partiet var först med att se de kommande negativa samhällskonsekvenserna av en gränslös invandring till Sverige är naturligtvis det främsta exemplet, men det finns också andra. 

Denna fingertoppskänsla förefaller dock ha försämrats på partiets väg bort från en outsiderstatus och mot att bli ett normalt, liberalt borgerligt parti som anses vuxet nog att ta regeringsansvar. I fråga om Trump och dennes synsätt på kriget i Ukraina uttrycker tongivande SD-företrädare plötsligt precis samma uppfattningar som huvudfårans politiker, låt vara med en egen sverigedemokratisk variation, att Trump är ”osvensk” som Mattias Karlsson säger. 

Därmed har Sverigedemokraterna, okaraktäristiskt nog, surrat sig vid en politisk hållning som inte har framtiden för sig. För oavsett om det är Donald Trump eller Kamala Harris som vinner valet i november lär det inte att bli några avgörande skillnader i USA:s Ukrainapolicy eller den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken i stort. 

Washington kommer inte att vilja fortsätta underhålla ett kostsamt ombudskrig på den europeiska kontinenten, där man bidrar med precis så mycket materiel och andra förnödenheter att motståndaren förvisso inte vinner kriget, men heller aldrig förlorar det, eftersom den realpolitiska uppsidan inte är uppenbar. Talande nog yttrade Harris vid sommarens högnivåmöte i Schweiz det som få europeiska politiker fram tills dess hade sagt, nämligen, att USA vill se en ”rättfärdig och varaktig fred” i Ukraina. 

Fred, rättfärdig eller ej, kan faktiskt stiftas fortare än vad många tror, ifall ett storkrig bryter ut i Mellanöstern de kommande dagarna och veckorna. USA skulle då behöva koncentrera sitt vapenstöd till ett Israel i öppen konflikt med både Iran och Hezbollah i Libanon och kanske fler aktörer, och knappast ha resurser över till Ukraina. 

I alla händelser kommer USA att förflytta sitt långsiktiga strategiska fokus från Atlanten till Stilla havet och dess många potentiella kriser. Och varför inte, nu när praktiskt taget samtliga av Europas stater och forna fiender har blivit medlemmar av samma försvarsallians, det vill säga Nato? Mission accomplished, skulle man med rätta kunna säga. 

Denna verklighet behöver Sverige och övriga europeiska länder genast börja förbereda sig på, snarare än att bara uttala det moraliskt riktiga i att USA fortsätter att backa upp deras konfrontation med Ryssland. Det innebär dels att rusta upp försvaret ordentligt, med materiel i huvudsak framtagen i olika europeiska industrisamarbeten i stället för inköpt från USA; dels att finna visheten att kunna avgöra när det verkligen är befogat att förbruka de egna resurserna, eftersom europeisk militär förmåga aldrig helt kommer att kunna kompensera för den amerikanska stormaktens uteblivande från våra säkerhets- och utrikespolitiska affärer. 

Det krävs, kort sagt, att vi pragmatiskt tar ansvar för vårt eget territorium, vilket vi numera kan göra och inte borde betrakta som en börda. Det är tvärtom den gåva som USA har givit oss efter 80 års närvaro och förvaltarskap i Europa. 

Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan. 

***
Läs även: Håller USA på att bli oreglerbart?

Läs även: Ett osannolikt slut på en osannolik resa