Inte för kvinnlighetens skull

»La France présidente« är den franska socialistiska kandidaten Ségolène Royals valslogan inför första omgången av det franska presidentvalet. Det betyder ungefär »Frankrike presiderar«, men poängen med slogan är den där lilla bokstaven »e« efter président som gör att det blir femininum. Det har också varit Royals poäng rakt igenom, som tagit henne till kandidaturen – att det i kontrast till alla gamla gubbar äntligen kommer en kvinna. Men det har inte burit hela vägen fram; Royal kämpar nu för att klara sig vidare till and­ra valomgången, som hon i vilket fall ser ut att förlora.Här finns en viktig poäng när kvinnliga ledare nu äntligen har chansen att bli en självklarhet.

Det finns nämligen en vanlig tes att kvinnligt ledarskap behövs eftersom kvinnor är annorlunda ledare än män. Kvinnor har alla dessa milda, emotionella, omvårdande egenskaper som politiken saknar. De är mer fredliga och mindre benägna att starta krig. Därför kan de komplettera dagens manliga ledare. Det är just för att de är kvinnliga som kvinnor ska bli ledare.

Med förlov sagt: detta är trams, reducerande och förnedrande för kvinnor. »Milda« och »omvårdande« – som Gudrun Schyman och Margaret Thatcher till exempel?
Det finns inget »kvinnligt« ledarskap lika lite som det finns ett »manligt«. I veckans reportage påminner historikern Peter Englund om att kvinnliga ledare, från drottning Kristina till Golda Meir, varit lika slipade, smarta, intellektuella, humanistiska, kallhamrade, beräknande, hänsynslösa, krigshetsande och fredsälskande som de manliga.
När vänsterdebattörer försökt baktala vår tids mest framgångsrika kvinnliga politiker, Margaret Thatcher, genom att kalla henne »mer manlig än männen« så har det inte bara varit oförskämt mot den synnerligen tantiga Thatcher, utan dessutom orätt. Thatcher gjorde aldrig någon poäng av sin kvinnlighet för det var inte det som var poängen, det var hennes idéer och beslutsamhet som var poängen – inte hennes kön.

Anledningen till att det bör finnas fler kvinnliga ledare är inte att det behövs »kvinnliga« egenskaper utan för att vi annars blir av med halva mänsklighetens kompetens och intelligens bland våra ledare.

Sverige då? På papperet är vi ett av världens mest jämställda länder, med pappamånad och nästan hälften kvinnor i regering och riksdag. I praktiken släpar vi efter USA i andel kvinnliga vd:ar och har fortfarande ingen kvinnlig statsminister. Både den förre och den nye statsministers innersta krets är tvärtom dominerade av grabbgäng.
Sverige lider av den grundmurade orättvisan i att vi gärna väljer dem som liknar oss själva. Därför väljer män andra män, i stället för den objektivt mest kompetenta ledaren. Så är det ofta i ingrodda sekelgamla svenska industrikonglomerat, ibland även partier. Sådana självgenererande gubbgäng kan bara brytas genom att exponeras, och konkurreras ut. Men att i stället kvotera in kvinnor är ju närmast motsatt metod, själva symbolen för att en kvinna inte erövrat sin post i ärlig kamp. Och gissa vilka kvinnor som gubbgäng helst »kvoterar in« de verkligt hotande?

En annan förklaring till att det inte finns fler svenska toppchefer ger styrelseproffset Peggy Bruzelius i detta nummer av Fokus (sid 52): familjen tillåter sig inte att investera i barnflickor och städhjälp. För den yngre generationen är det alltmer självklart att mannen tar sin halva av städande och barnpassning. Men vem har sagt att någon man i verkligt hög ledarposition hinner ta »sin« halva av städandet och barnpassningen? Varför ska då kvinnor göra det? Kvinnliga ledare måste få vara precis lika egoistiska och självsatsande som män.

Alltför ofta leder dessutom missriktad omsorg till brist på respekt. När kvinnor tvingas bort, som till exempel Ebba Lindsö (Svenskt Näringsliv), Gunvor Engström (Företagarna) och Mona Sahlin (förra partiledarstriden), förväntas de gråta ut som svaga offer, i stället för att de ses som de tuffa maktspelare de är.
Självklart gör alla de fördomar som de möter att kvinnor har ett annat perspektiv som ledare än män. Men det är bara ett av många perspektiv, lika gärna som att de växt upp på övervåningen till familjens lilla butik eller som dissident i Östtyskland.

Det som bar fram Ségolène Royal i början var förhoppningen att hon, med sin bakgrund som outsider, skulle förnya socialistpartiet och i förlängningen Frankrike. Men sedan kom inget mer, inget reformprogram utan bara vaga paroller och ofinansierade vänsterlöften.

Vi behöver många fler »Mrs President« och »Madame la Présidente« – men inte för något »e« som markerar femininum, utan för att vi behöver fler begåvade ledare.

***

FÖR ÖVRIGT har Putins Kreml för första gången sedan Sovjets fall börjat slå ner fredliga demokratidemonstranter med batonger mitt i europeiska, västorienterade Nizjnij Novgorod. Det, om något, är dåliga nyheter för Sveriges säkerhet.