Inte konstigt att det råder brist på officerare

Från och med den första oktober i år har Sverige en ny överbefälhavare: generallöjtnant Michael Claesson.  

Det var många som hoppades på att denne elgitarrspelande pansarknekt från Bankeryd skulle få jobbet, även om det var osäkert. Claesson är visserligen så vida omtyckt att han gör skäl för epitetet ”allas favoritgeneral”. (Bara marinchefen amiral Ewa Skoog Haslum kan mäta sig i popularitet.) 

Skälet till att man inte trodde att han skulle bli ÖB är att han vid 59 års ålder ansågs vara för gammal. Lite lustigt, eftersom uppdraget som Sveriges ÖB knappast ska vara någon Alexander den store som ger sig ut till häst och erövrar stora delar av världen innan han fyllt 30. Dessutom var landets första man på jobbet, Olof Thörnell, 62 år när han utsågs 1939 och därefter har medelåldern varit tämligen hög. Nuvarande, Micael Bydén, var 51 när han fick förordandet. Rena rama ynglingen eftersom en god medborgare numera ska arbeta till 67 års ålder. 

Men yrkesofficerare får gå i pension vid 61 (!) om de vill och de närmsta åren kommer en tredjedel av kåren tacka för sig och njuta sitt otium. Det är minst sagt problematiskt, eftersom det råder en skriande brist på erfarna officerare. Ett försök pågår att få flera att jobba kvar, genom att locka dem med ett gynnsamt löneavtal.  

Med detta som bakgrund är det rekorderligt att vår tillträdande ÖB föregår med gott exempel och visar sig villig att streta på över pensionsgränsen.  

Frågan är om det räcker med lockelser och goda exempel. Det finns för närvarande bara 9 700 officerare och officer är inte något man blir i en handvändning. Att bli major, en grad som leder ett kompani med 80–200 soldater, tar cirka tolv år.  

Försvarsmakten ska dessutom växa rejält med fler regementen och flottiljer och fler värnpliktiga måste utbildas, för att inte tala om integreringen med Nato och de 250 officerare som ska skickas till diverse staber ute i världen. För detta krävs officerare. Många sådana.  

Det betyder att landets försvarsförmåga är avhängig av hur Försvarsmakten hanterar sin personalförsörjning.  

Skräckscenariot att högkvarterens korridorer fylls med åldrade officerare som staplar fram med rullatorernas korgar fulla med utredningar, kommer förhoppningsvis inte inträffa. Däremot finns risken att kåren går mot en kollektiv utbrändhet, medan de underbemannande försöker utföra allt som krävs. Det finns dock en enkel och radikal lösning på problemet; Att Försvarsmakten börjar betala ut ordentliga löner som lockar folk till yrket. 

För att bli officer krävs först värnplikt och sedan en treårig akademisk utbildning. När den nybakade fänriken sedan börjar arbeta får hon eller han lägst 27 000 i månaden. Detta kan jämföras med ingångslönen för en nyutexaminerad polis som numera ligger på 31 500. Lärare under 30 år får mellan 30 700 och 37 500 kronor när de börjar jobba och ingångslönen för sjuksköterskor är 27 500 – 30 000 i månaden.  

Det yrke som har dåliga arbetstider, som gör att du är hemifrån i långa perioder och dessutom kräver att du riskerar ditt liv, har alltså sämst betalt. Särskilt dålig är lönen för den som arbetar med väpnad strid, vilket är fullständigt ologiskt. De som utför det farligaste arbetet borde naturligtvis värderas högst.  

Det är därmed inte så konstigt att det råder brist på officerare, snarare är det förvånande att det finns några kvar.  

I officersförbundets egen undersökning svarar 40 procent att lönen är skälet till att de funderar på att sluta. Att behålla personalen ses som den största utmaningen och balansen mellan arbete och fritid är sämst i Norden. Att dela dagishämtningarna och övrigt hemansvar med en partner som också gör karriär är kärvt, ibland omöjligt.  

Världens bästa jobb, men världens sämsta arbetsgivare, som det brukar sägas bland soldaterna. Klart är att det är något som inte stämmer. 

När det blev klart att de två ubåtar som Kockums bygger åt marinen kommer att kosta 14 miljarder kronor, dubbelt så mycket som planerat, möttes det hela med en axelryckning. Att lägga en halv miljard eller mer på en lönesatsning på officerare går däremot inte an.  

Det är inte bara inkonsekvent utan även dålig hushållning. 

För det lönar sig knappast att rekrytera folk i glassiga reklamkampanjer och sedan utbilda dem om de sedan inte har råd att jobba kvar. Och det spelar ingen roll hur många ubåtar, helikoptrar och vapensystem som Försvarsmakten har, om det inte finns folk som kan bemanna dem.  

Ge därför de kvinnor och män som är beredda att försvara vårt land med sitt liv en rejäl lön, och gärna lite uppskattning på köpet. Gläds också åt att Sverige i dessa allvarstider kommer få en mycket klok överbefälhavare. Det kommer att behövas. 

Full transparency: Jag känner Michael Claesson från Kungliga krigsvetenskapsakademin där vi båda är ledamöter i avdelning 1, lantkrigföring.

***

Läs även: Från nedrustad subkultur till scenens mitt

Läs även: Lägg ner försvarsberedningen