Inte konstigt att svensken är politiskt deprimerad
Den dystra våldsutvecklingen är inte bara på väg att förändra Sverige i grunden, utan också invånarna.
Toppbild: TT
Å ena sidan är det som om allvaret inte riktigt sjunkit in, som om många fortfarande önsketänker bort de dagliga nyheterna om skjutningar, explosioner och infiltration av godtrogna myndigheter. Detta trots uppmärksammade radioinslag som vittnar om den njutning som en del av de gängkriminella upplever när de torterar sina offer. Trots konstateranden, med anledning en ny bok som klarlagt de importerade klanerna i Sverige, om att ”De här nya klanerna kan komma att bli systembärande i Sverige, så mäktiga att vi kan få vänja oss vid att en familj äger Örebro, och en annan Hallsberg”. Och trots den rapport som visar att 91 procent av de gängkriminella unga, som mellan åren 2015–2022 dömdes till sluten ungdomsvård, återföll i brott.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Hade det inte varit rimligare, i detta mycket allvarsamma läge, att det hade hållits dagliga presskonferenser, som under pandemin, där myndigheter, politiker, och inte minst den undflyende rikspolischefen, hade fått redogöra för vilka konkreta åtgärder som dag för dag vidtagits för att stävja våldsspiralen?
Å andra sidan visar en ny mätning som tidskriften Kvartal låtit Demoskop göra, att två av tre tror att det grova våldet kommer att bli värre under det kommande året. Var fjärde svensk tror till och med att våldsutvecklingen kommer att öka mycket. Mer än hälften menar att Sverige är otryggare än andra EU-länder.
Detta förhållande, av något slags latent kristillstånd som ingen egentligen verkar ha en aning om hur man ska bryta långsiktigt, i kombination med kriget i Ukraina och den ränte- och kostnadssmocka som drabbat många svenska hushåll och företag, gör något med oss – oavsett graden av krisinsikt.
För drygt ett halvår sedan presenterade Kairos Future sin analys ”Läget i landet – tecken i tiden”, med resultaten för 2023 av långtidsstudien ”Svenskarna, samtiden, framtiden”. Av denna sammanställning framgår att andelen svenskar som beskriver sitt liv som meningslöst har fyrdubblats sedan mätningen gjordes för tio år sedan. Från 6 procent år 2003 till hela 24 procent år 2023.
För första gången sedan mätseriens start år 1955 anser därutöver lika många svenskar att utvecklingen är på väg åt fel håll, såväl i Sverige som i världen. Det är en uppseendeväckande skillnad; förr trodde nämligen svensken alltid att utvecklingen skulle vara mer fördelaktig i Sverige än globalt.
Så kanske är det så att den dystra verkligheten faktiskt är på väg att inte enbart förändra samhället i grunden, utan också dess invånare. Det ställer krav på de befintliga politiska partierna att kunna balansera mellan att vidta kraftfulla åtgärder mot de systemhotande element som slår mot det svenska, tillitsbaserade samhällskontraktet – samtidigt som man behöver väcka hopp om att en annan framtid är möjlig.
För sittande regering är denna balansgång särskilt viktig om den ska ha någon chans att bli återvald. Väljarna måste i valet om tre år se tydliga tecken på att den negativa trenden är bruten, om än sannolikt inte över, såväl i fråga om kriminaliteten som rörande konjunkturen. Att regeringen och SD skulle lyckas med detta konststycke, trots decennier av politiska missbedömningar, är Socialdemokraternas värsta mardröm. Det är därför som de nu, med näbbar och klor, försöker ta åt sig äran av alla de förändringar som regeringen genomför, det vill säga samma förändringar som de motsatte sig för bara något år sedan. Inte konstigt att svensken är politiskt deprimerad.
***
