Inte längre magisk gräns som stoppar karriärer

40 är det nya 35. Åtminstone i sportens värld. Jag tänker bland annat på citat- och evighetsmaskinen Zlatan Ibrahimovic, som förra månaden fyllde just fyrtio, och i veckan ska spela glödhett VM-kval.

Redan för över 20 år sedan spelade han kval till VM. För att ge ett tidsperspektiv var det samma dag – den 7 okt 2001 - som George Bush d y inledde 9/11-hämndbombningarna över Afghanistan.

Jag såg matchen live; platsen var dåvarande nationalarenan Råsunda fotbollsstadion. (Ett robust och okladdigt arenanamn; jämför med “Friends arena” - vadå “friends”: vi är här för att VINNA, inte dela fruktstund.) 

Då purunge Zlatan knixade in ett bejublat 3-0 -mål mot Azerbajdzjan, efter samarbete med senare fienden Fredrik Ljungberg. Publiken var salig. Alla fattade att det här var början på något stort.

Zlatan har bevisat sig igen och igen. Kanske allra mest imponerande: hur han efter den svåra knäskadan i Manchester United 2017 -  via några rehabår i den snälla amerikanska ligan - kunde komma tillbaka till högsta toppen och ånyo bli stjärnforward i italienska serie A.

Och nu ska han ta Sverige till VM i Qatar.

Visst är Zlatan ett fysiskt och mentalt fenomen. Men ändå inte uńik. Faktum är att toppidrottens karriärer på senare år i många fall förlängts till långt efter 30. Vilket kan verka kontraintuitivt. Den allt hårdare konkurrensen borde ju sortera bort “åldringarna”. Eller?

Verkligheten talar ett annat språk. 

Christiano Ronaldo fyller snart 37, Lionel Messi är 34; de är fortfarande världsklass. Bayern Münchens polske giftkobra Robert Lewandowcki är 33 - men slår sjuka målrekord varje säsong. Inget tal om vikande kurva utifrån ålder.

Och ta världstennisen. När Jimmy Connors 1983 vann sin sista grand slam 31 år gammal, var det en väldigt hög ålder för en manlig grand slam-vinnare. Fast jämfört med tennisens moderna The Big Three, var han bara en spoling.

Roger Federer var 36 när han vann sin senaste/sista grand slam, Rafael Nadal 35, Novak Djokovic 34.

Och om vi kollar in världshockeyn.  Ryska superfemmans Igor Larionov höll mästarklass i Detroit Red Wings efter 40 (liksom vår svenske superback Nicklas Lidström.)

Men Larionovs kedjekamrat Vladimir Krutovs låga falnade redan vid 30; och han söp ner sig och dog.

Poängen är att den “naturliga pensionsåldern” vi trodde gällde för toppidrottare - drygt 30 – allt oftare visat sig falsk. Om inte otur eller psyke sätter stopp, som för Krutov. Eller motivationsbrist, som för Gunde Svan, som faktiskt inte vann något stort efter 30.

Det som stoppar karriärer är alltså inte en magisk människokroppsgräns - hit men inte längre - utan sådant som skador, för mycket party, dålig kost, bristande nyfikenhet på nya träningsmetoder, eller helt enkelt tappad lust.

Ronaldinho - världens bäste fotbollsspelare 25 år gammal - började festa allt mer, och var vid 30 snudd på medelmåttig. Men det var alltså inte genetikens eller biologins fel! Det satt i skallen på honom. 

Liksom hos Glenn Hysén. Jag träffade Glenn en gång och frågade varför han inte fortsatte vara fantastisk efter 30.

– Det var så jobbigt att träna och vara på topp, sa han. Hellre ha det gött!

En helt rimlig attityd. Och här ska också sägas, att när han briljerade som mittback i Liverpool runt 1990, åt man i engelska ligan fortfarande kass och ölade en massa. 

Men vill man som Zlatan, Federer och Nadal - och varför inte nämna 37-åriga basketfantomen Lebron James - ha långa karriärer, finns numera både instrumenten och motivationen.

Optimerad kost; labbtest av blod för att upptäcka inflammation och näringsbrister och annat; individspecifik träning; finjusterad rehab. Med väldigt mycket mera.

Lägg till detta den enorma ekonomiska vinsten av förlängd karriär, eftersom toppidrottare tjänar så mycket mer idag. Och möjligheterna att expandera sitt varumärke in i parfymer, kläder, kosttillskott, hälsodrycker et cetera. 

Säkert har också sociala medier en disciplinerande roll. När geniet Maradona svinade runt i Neapel, skedde det länge under radarn. Medan en superstjärna idag måste hålla mycket lägre partyprofil. Vilket ju gör det lättare att fokusera på träningen.

De här resonemangen berör - vill jag påstå - också oss “vanliga dödliga”. Elitidrotten håller upp en spegel. Och i den kan vi se allt tydligare att vi om vi spelar våra genetiska kort rätt kan hålla längre än vi tidigare trodde.

Läs Kalle Moraeus gubbreflekterande bok Tjur på retur. Kalle var körd i botten, deprimerad och med testosteron lägre än sin kastrerade katt. Men:

“Jag kunde så klart göra som generationer av män hanterat sådana här situationer – sticka huvudet i sanden och köra på som vanligt. Tända grillen, ta en bira och vara som folk. Fortsätta njuta av livet så gott det gick, även om det livet kanske inte skulle bli så långt. Eller så kunde jag bestämma mig för att göra någonting som går emot gubbens naturliga drivkraft – förändras. Byta liv.”

Och Kalle tog tag i puckarna, blev stark och livsglad. (Sedan är han ju, precis som jag, en upp-och nermänniska, men det är en annan historia.)

Zlatan vill göra viktiga mål, Kalle vill känna livets puls. Och åldern dömer oss inte. I alla fall inte lika strängt som vi tror. 

Rätt livsval och mindset kan - nästan - välta berg. Vi har alltså agens över våra livsöden; mer än slentriantron åtminstone. 

Och om jag får slänga in lite matematik här på slutet: 

Om Åldern-I-Passet 40 år, motsvarar en Egentlig Ålder av, säg, 35, så innebär det en 12,5-procentig åldersminskning.

Låt oss kalla detta för Zlatan-avdraget.

Själv är jag enligt passet 57 år. Men med “Zlatan-avdrag”, är jag inte ens 50! Och när jag fyller 90 är jag enligt samma matematik bara 78. 

Ingen ålder för en skönhet!

Och om jag vibbar in Zlatans krigarsjäl korrekt, lär han snart ladda för VM 2026, om det råkar gå åt fanders i det här VM-kvalet.

Då är han ju bara drygt 39. Efter “Zlatanavdrag”; alltså!