Inte lätt att släcka eldar i ett bensinindränkt samhälle
Hur har regeringen hanterat koranbränningarna? Inte långsiktigt nog, skriver Markus Kallifatides.
Toppbild: TT
Sverige står inför allvarligare säkerhetspolitiska hot än tidigare. Hybridkrigföring pågår, liksom påverkansoperationer där ”illasinnade aktörer vill undergräva förtroendet för samhällets institutioner” som moderaten Mikael Damsgaard uttryckte det nyligen vid ett seminarium organiserat av Folk och Försvar. Varpå han konstaterade att påverkansoperationer bland annat syftar till att iscensätta och förstärka konflikter i ett land.
Under vinjetten En halv grek & en turk turas Thomas Gür och Markus Kallifatides om att besvara en aktuell frågeställning.
Koranbränningarna som skett i Sverige har närmast undantagslöst kopplingar till den rörelse som bär det största partiet i regeringens parlamentariska underlag. Denna rörelse kretsar kring föreställningen att en bred uppsättning ”folkförrädare” har förstört landet. Inte alls genom försämrade villkor för facklig organisering, fri arbetskraftsinvandring, nedskärningar i välfärden, privatisering, monumentala skattesänkningar och avbetalningar på statsskulden, utan uteslutande genom att inte ha förhindrat tillräckligt många muslimska krigsflyktingar från att få uppehållstillstånd i Sverige. Den moderatledda regeringen och dess politik göder rörelsens föreställningar tämligen väl och cementerar därigenom polarisering och konflikt för lång tid framöver. Detta samband nämndes inte vid Folk och Försvars seminarium.
Hur hanterar man då påverkansoperationer i praktiken när de väl fått fäste? De senaste åren har visat att det inte är helt enkelt att släcka den eld som startas i ett bensinindränkt samhälle.
I kölvattnet av internationellt uppseendeväckande koranbränningar har regeringen påbörjat en översyn av ordningslagen med uppdrag att finna juridiska vägar att begränsa eller flytta den typ av manifestationer som ytterst hotar landets säkerhet.
Utredningen tillsattes mitt uppe i en intensiv allmän debatt och periodvis förvirrad officiell svensk hållning i en akut uppflammande situation. Själv har jag, iförd mina socialdemokratiska partiemblem, mött en hel del svenska medborgare på gator och torg som uttryckt bestörtning över koranbränningarna och att ”vi” inte satt stopp för sådana. Mitt parti har föreslagit att översynen bör se över möjligheterna att förändra lagstiftningen kring hets mot folkgrupp eller förargelseväckande beteende för att juridiskt kunna begränsa förekomsten av denna typ av manifestation.
Frågorna i sak är långt ifrån enkla och passar väldigt illa för omedelbara och drastiska svar. Detta gäller i och för sig väldigt mycket av betydelse för oss medborgare.
Det är utifrån det man bör förstå den kraftiga och mycket legitima kritik som förts fram mot att företrädare för regeringsunderlagets största parti i det läget, och till synes utan någon form av större konsekvenstänk och ansvarskänsla gentemot svenska folket och frågans dignitet, uppmanat till fler koranbränningar.
Det är svårt när man är uppe i en kris att ta ett djupt andetag och våga tänka längre fram. Samtidigt har det blivit akut uppenbart att det är det som krävs. Tokstollar, utländska agenter och nyttiga idioter för främmande makt kommer alltid att finnas. Frågan i ett öppet samhälle måste vara hur vi hur vaccinerar samhällskroppen mot detta? Hur ser vi till att det stilla avståndstagande svar som koranbrännaren har mött i många svenska förorter blir hela Sveriges svar? Hur ser vi till att det politiska samtalet lämnar rum för att vänta på pågående rättsprocesser? Hur ser vi till att bygga ihop samhället snarare än att hälla bensin på explosiva klyftor? Jag ansluter mig till den beprövade tanken att ett starkare samhälle formar starkare individer.
Markus Kallifatides är riksdagsledamot (S), docent i ekonomi och ordförande i Reformisterna.
Här kan du läsa Thomas Gürs svar på samma frågeställning.
***
