Inte utan min kotte
Aktualitet är ändå inte något annat än inaktualitet i vardande, och om jag nu måste skriva, så kan jag lika gärna skriva om det jag har lust att skriva om. Vilket av någon outgrundlig anledning råkar vara den jättestora tall- eller pinjekotten i Vatikanmuseet. Åtskilligt annat – såsom Bondeförbundets nedgång och fall; huruvida Storbritannien bör tillhöra Kol- och stålgemenskapen; var den snö jag skrev en krönika om i fjol nu är – tycks mig denna förmiddag vara av jämförelsevis mindre intresse.
Jag har bara sett den där kotten en enda gång, när jag för ett par år sedan tillbringade en månad i Rom, men jag tänker på den då och då. Den ser ut som en vanlig tallkotte, med halvöppna fjäll. Exakt vilken tallart vågar jag inte spekulera i: den är i vart fall för avlång för att vara en typisk pinjekotte. Som helhet är den ovanligt symmetrisk för att vara en kotte. Antagligen tillhör den ingen särskild tallart alls, eftersom fjällen inte är av korrekt antal (som ni säkert redan vet är fjällen på en riktig kotte placerade i höger- och vänstervridna spiraler, vars respektive antal bestäms av den matematiska Fibonacci-serien).
Till skillnad från vanliga kottar är den även gjord i brons, och nästan fyra meter hög. Bilder gör den inte riktigt rättvisa. Medelst internet är det knepigt att hitta tillförlitlig information om den, eftersom varje googlesökning toppas av allehanda nyandligt Da Vinci-kodsaktiga konspirationsteorier. Guideböcker är inte heller pålitliga, och den mer vetenskapliga litteraturen motsägelsefull.
Men konsensus tycks i alla fall vara att kotten är formgiven av Publius Cincius Salvius, en frigiven slav, som signerade den under första århundradet efter Kristi födelse. Den ska ursprungligen ha varit en fontän. Eller kanske inte. Enligt en medeltida legend satt den på toppen av Pantheon, fram till dess att Djävulen flydde genom taket när byggnaden omvandlades till kristen kyrka. Mer troligt är att den snarare var placerad på ett område tillhörigt ett Isis-tempel där i närheten. Ännu mer troligt är att den var placerad någon annanstans. Kottar var under antiken populära som fruktbarhetssymboler.
Någon gång mellan trehundratalet och år tusen approprierades kotten av kristenheten och fick en framträdande plats i Peterskyrkan. Dante såg den där, och den gjorde intryck på honom, för han använde den senare i en slagkraftig liknelse i »Inferno«, där han säger att jätten Nimrods ansikte är stort som »la pina di San Pietro a Roma«. I början av sextonhundratalet byggdes Peterskyrkan om, och kotten flyttades till den innergård i Vatikanpalatsen där den står nu, flankerad av ett par bronspåfåglar.
Den amerikanska poeten Marianne Moore (1887–1972), en radbrytningarnas och de obetonade rimordens mästarinna, skrev slängigt i en dikt att denna bronskotte för kejsarna och påvarna »passed / for art«. Och det stämmer att den som konst betraktad väl inte är något vidare. Den är en kuriositet i monumentalformat, kitschig på ett sätt vi normalt inte associerar med antiken. Och som sådan är den, med sin centrala placering i ett av världens bästa konstmuseer och i hjärtat av den katolska kyrkans imperium … rätt konstig. Och det är väl därför jag inte kan sluta tänka på den. Och måste skriva om den. Sådan är min vardag!
Och ja, nu kanske ni tror att jag i alla fall kommer att avsluta med att knyta allt detta till någon dagsaktuell iakttagelse med bäring på samtiden. Men då tror ni såklart fel.
