Inte utan min matta

Precis när bussen bromsade in, slog tvivlet till igen. Fem mil till stan och nästan en hel arbetsdag åt helvete. För vad? Jo, detta är viktigt!

Sjunker ner i sätet, tar fram boken jag nyligen fått, »den här måste du läsa«, Eckard Tolles »En ny jord«. Bläddrar lite okoncentrerat, inser att den har ett uppfordrande tilltal i en tid som vår – i vilken riktning ska hjulen snurra? Infångade i tingen är vi. Fjärran från vårt varande. Ofria.

Flyttas tillbaka till stranden den där blåsiga dagen, då vi med två små barn och en rutig jättekasse umgicks vänner, också medförande två små barn med en likadan jättekasse. Hinkar, spadar, krattor, hinkar, bilar, formar, gult, rött … hela det  kinesiska plastsprånget utspritt i sanden. Blåst, plötslig utrymning. Hur vi alla for runt bland plasten och förvirrat försökte identifiera »vårt« och »erat«, gav upp och krafsade ner rättvist antal och sort i respektive jättekassar. »Skitsamma.« Ett barn vaknade då plötsligt till. »Min spade!«

Tingens fånge? Dagens viktiga uppgift är kortfattad: 1,30 x 1,70 står det på lappen. På grund av en så kallad kondens någonstans har en självförvållad fuktskada uppstått i separata toalettutrymmet, allt är utrivet och åtgärdat av snickare och rörmokare. Återstår bara golvmattan. Alla dessa kostnader, all denna yrkeskunskap … självklart ska det här bli perfekt! Och vem vill sitta på toaletten och betrakta en ful matta?

Men uppgiften är inte enkel, förre husägaren lade nämligen in en rosamelerad våtrumsmatta i badrum och separata toaletten. Rosa! Hade själv troligen inte valt färgen ens på den tiden – men man vänjer sig, man fäster sig.  Så i stället för att göra en total makeover i hela utrymmet ska nu något rosamelerat  hittas igen. En liten snutt bara.

Min man hämtar upp mig vid busshållplatsen och tillsammans kör vi ut till Byggvaruhus Nummer Ett. En sammanbiten, tyst borgfred råder i bilen. Underförstått: låt oss nu uppföra oss i butiken. Uppträda som om vi båda två tycker att en toalettmatta är viktig.

»Nej, våtrumsmattor har vi bara några få numera. Det är bara klinkers som gäller. Och rosa?! Åttiotal, va?«

Byggvaruhus Nummer Två kan er­bju­da några rullar av grå sten- och mosaik­imitation samt  de tröstande orden:

»Plastmattor kan vara på ingång snart,  folk börjar tröttna på klinkers. Dyrt, tungt, man fryser ju tassarna av sig utan golvvärme. Men rosa?!«

Stämningen i bilen på väg till nästa ställe – sista chansen – är pressad. Det är också en varm dag.

En sketen liten toalett­matta! Rosa­melerad!

Önskar nu hela vårt hus i luften. En kraftig explosion, fräscha försäkringspengar och en nystart. Ser alla vackra hus på ön framför mig. Grå betong i handfat och på golv, sparsmakat och stilrent. För närvarande toppat av Nessers fantastiska hus på Furillen, som jag studerat i Form. En slags modernistisk Gotlandsstil råder. Lite japanskt nästan. Vårt hem är ju inte alls så. Vi har till och med korkoplast på köksgolvet! Hos oss saknas radikala grepp. Årsringarna, alltsedan förra seklets början, syns tydligt. Oftast gillar jag det så. Mitt intresse för scenografi och design tillfredsställs huvudsakligen via yrket.

Men inte nu längre. »Rosamelerad våtrumsplastmatta!« Orden växer, klibbar och fjättrar.

Byggvaruhus Nummer Tre. Jo, expediten, han erinrar sig mattan efter ett tag: »Rosa? Åttiotalet, va?? Populär ett tag. Men nu. Vi har inget rosa. (paus) 1,30 x 1,70? (paus) Kanske en snutt kvar ute på gamla lagret …«

Jo, se där fanns faktiskt en rosa­melerad. Inte exakt samma nyans. Men nästan.

Fri eller ofri? Bara nöjd. Hela vägen hem.