Intelligens är en underskattad egenskap
Vi ser intelligens som en så avgörande egenskap att vi är beredda att riskera mänsklighetens framtid genom att utveckla AI – ändå är vi direkt ovilliga att erkänna intelligensens betydelse för framgång och hälsa.
Toppbild: Unsplash
”Först ska vi lösa intelligensen”, slog en gång Dennis Hassabis, grundare av framgångsrika AI-företaget Deepmind, fast. ”När vi väl gjort det ska vi lösa världens alla andra problem. Steg två kommer automatiskt att följa på steg ett.”
Det är en förhoppning som kan sägas utgöra den yttersta drivkraften för en stor del av de ansträngningar som nu läggs på att utveckla alltmer avancerad maskinintelligens – medan andra röster gör gällande att vi därmed riskerar att skaffa världen ett nytt problem så stort att det kan innebära mänsklighetens slut.
Och samtidigt som artificiell intelligens är på allas läppar som såväl hot som frälsning, tycks vårt förhållande till den mänskliga dubbelt i minst samma grad.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
När det nyligen visade sig att företaget H&M hade för avsikt att sortera sina anställda efter resultaten på IQ-test väckte det ett ramaskri bland allmänheten – detta trots att de troligen utgör ett bättre mått på kompetens än traditionella personlighetstester, vilket nyligen påpekades av neurovetaren Bo Melin i en artikel i denna tidning. Studier har också kunnat visa att barn som befinner sig i den låga delen av IQ-spektrat, fast över gränsen för intellektuell funktionsnedsättning, bland annat riskerar att felaktigt diagnostiseras med neuropsykiatriska tillstånd eller dyslexi, som en konsekvens av vår kollektiva ovilja att erkänna intelligensens betydelse för individens funktion.
Som vetenskapsjournalisten Maria Gunther – själv tidigare medlem i Mensa – häromåret noterade i boken Smart. Vad vetenskapen säger om intelligens, brukar den respektabla uppfattningen anses vara att hög prestation på IQ-test egentligen inte talar om någonting annat än förmågan att lyckas på IQ-test. Detta är emellertid, skriver författaren, en missuppfattning: Denna förmåga visar sig tvärtom vara korrelerad med så skilda saker som hjärt-kärlsjukdom, olycksfrekvens och privatekonomi.
Gunther citerar Karl-Ove Knausgård, som i sin Om sommaren gör iakttagelsen att intelligens i egalitära samhällen är ”en av de mest ambivalenta storheterna, för de skillnader som intelligensen representerar är oöverstigliga, och oöverstigliga skillnader är ju i grunden icke-egalitära. Lösningen”, skriver Knausgård, ”har varit att låtsas som om den inte finns.”
Å ena sidan förstår vi intelligens som en så avgörande egenskap att vi är beredda att sätta mänsklighetens framtid på spel för att skapa en maskin som kan bräda oss, å andra sidan är vi alltså direkt ovilliga att erkänna dess vikt i några mänskliga sammanhang.
Man kan förstås invända att maskinintelligens har mycket lite gemensamt med det vi normalt kallar intelligens. När det gäller de generella artificiella intelligenser som kan tänkas bli verklighet i framtiden, finns det emellertid ganska goda skäl att tro att de kommer att vara mer besläktade med mänsklig intelligens än de uppgiftsspecifika AI som existerar i dag.
Och hög intelligens må vara korrelerat med både framgång och hälsa – men tittar man på dem som befinner sig i den absoluta högerkanten av IQ-värdenas bellkurva, i hälarna på framtidens övermänskliga maskiner alltså, tycks det se lite annorlunda ut. Enligt en stor amerikansk undersökning från 2017 löper människor med en IQ bland de högsta 2 procenten en markant ökad risk för bland annat ångest, tvångssyndrom och depression.
Vilket väl kan förstås som goda nyheter: Skulle vi en dag lyckas skapa en övermänsklig generell intelligens kommer vi kanske inte alls att behöva ägna vår tid åt att hindra den från att förinta mänskligheten, utan snarare åt att, tja, vårda den.
***
Läs även: AI utrotar mänsklig kreativitet
