Interna affärer

Vad vilja socialdemokraterna? Så löd August Palms rubrik på det klassiska föredrag som han – äntligen – fick hålla i Malmö den sjätte november, 1881. Resten är historia.

Skräddaren August Teodor Palm är en legendarisk man i svensk arbetarrörelse. Han tog initiativet till att partiet bildades 1889, men kom snart i konflikt med Axel Danielsson och Hjalmar Branting, och manövrerades ut från maktens kärna.

Nyvänstern på sjuttiotalet adopterade Palm som en möjlig representant för den Enda Rätta Läran, medan överklass-sonen Hjalmar Branting fick bära hundhuvudet som arbetarklassens förrädare, nåja, i alla fall för rörelsens byråkratisering och utveckling till statsbärande parti, under nittonhundratalet. Ingen rättvis analys, men det finns ju alltid ett oemotståndligt behov av att hacka på historiens entydiga segrare.

Palms föredragsrubrik kan i alla fall ständigt dammas av och sättas på nytt: Vad vilja socialdemokraterna?

Nu har de just haft kongress, och medan kongressen pågick kunde den vanliga medie­konsumenten konstatera att [[Mona Sahlin]] fick kritik, gick på pumpen och fick mothåll. Det gällde inte de stora frågorna, kanske, men rubrikerna var entydiga: kritik mot Sahlin. Så avslutades kongressen. Mona strålade med röda rosor i famnen, och den här gången ropade pressrösterna att kongressen blivit en seger för Mona Sahlin.

Jaså?

Vart all kritiken hade tagit vägen framgick inte.

Nu andades landets största liberala morgontidningar i stället besvikelse över att Mona Sahlin vridit politiken åt mitten. Politiken blir ju så trååååkig om alla slåss om mitten, vad vi behöver är ett piggt och tydligt vänsteralternativ! Giv mig styrka. Inte för att jag är någon inrikespolitisk expert, men det behöver man inte vara för att inse att kampen om väljarna ligger till höger om [[Lars Ohly]], inte till vänster om honom. Där är det för övrigt rätt glest med väljare. Kampen, eller flirten, ligger snarare till höger om Mona Sahlin själv.

Både som väljare och tidningsläsare är jag mer intresserad av att få veta hur Mona Sahlin gjorde för att jobba sig fram till kongressens förtroende. Hon måste ju ha ansträngt sig ordentligt för att plåstra över konflikten med skåningarna och andra interna kritiker. Och man bör nog ha klart för sig att det handlar om plåster. Det finns alltid, och kommer alltid att finnas, djupa konflikter inom socialdemokratin, mer eller mindre synliga för allmänheten.

Men när Makten är i fara brukar de konkurrerande styrkorna gå i takt, och det måste väl vara det som Sahlin fick kongressen att inse. Vi säger att det handlar om jobben, men egentligen handlar det om Makten.

Det är ju inte något systemskifte som socialdemokraterna annonserar. Jobbskatteavdragen ska vara kvar, a-kassan vill man lyfta från 78 till 80 procent, fastighetsskatten ska man mixtra lite med. Ytterst försiktigt.

Yngre bekanta i den mediala medelklassen i centrala Stockholm tycker att det är huvudlöst att hota med att dra in pigsubventionerna. Den mediala medelklassen är glad över att kunna betala städningen vitt. Själv landsortsbo utan piga kan jag inte bedöma utfallet, men det låter varken smart eller revolutionärt.

Vad jag också är intresserad av att veta är vad stödpartierna kommer att kräva. Ja, vad vilja vänsterpartisterna? Svenska Dagbladet hotar tappert med kommunistspöket, men ingen blir rädd längre. Varför skulle man bli det? Den charmige Lars Ohly blir säkert en utmärkt minister; han får lydigt verkställa miljöpartiets politik, vare sig han vill eller inte. Jag har inte hört någon reporter ställa en relevant fråga till Lars Ohly på evigheter. Vad som händer i vänsterpartiet vet ingen. Han behöver inte ens trampa själv, han slipstreamar bara lugnt bakom Maria Wetterstrands oljade blixt.

Det blir intressant när miljöpartiet väl artikulerar sig. Då handlar det inte bara om två procent i a-kassan. Då handlar det om att konfrontera klassiska humanistiska hjärtefrågor med socialdemokratins tunga gamla pragmatism. Vapenexporten? Flyktingpolitiken? Trupp i Afghanistan? Tre tunga och besvärliga områden där socialdemokraterna brukar göra upp med moderaterna. Vilket förhandlingsutrymme har man nu?

Att manövrera mellan plånbokens och samvetets krav innebär ålning medelst hasning och hinderlopp ovanpå det för Mona Sahlin och stödpartierna. Den interna valrörelsen kan bli väl så spännande som kampen mellan blocken .

***
För övrigt rekommenderas Alexandra Ahndorils »Mäster«, en suggestiv liten roman om August Palm, från en tid då längtan efter rättvisa var en provokation. Och så är det väl tyvärr fortfarande på många håll i världen.