Internet blev inget lyft för demokratin

Demokrati handlar om att medborgare skall delta i demokratiska beslutsprocesser och att dessa ska svara upp mot medborgares intressen och värderingar. Varken det ena eller andra kan tas för givet.

Varje hittills observerad demokrati i olika länder lämnar en hel del övrigt att önska. Enligt robusta samhällsvetenskapliga studier är sambandet mellan medborgarnas preferenser och politiska beslut svagt. Ekonomiska eliter snarare än folkliga majoriteter tenderar att styra politikens inriktning i parlamentariska demokratier med betydande ekonomisk ojämlikhet (läs: samtliga). Har Internets explosiva framväxt på något sätt ändrat på detta? Har möjligheten till kunskapsförmedling och relationsskapande på något sätt förbättrat demokratins funktionssätt?

En global utblick ger tyvärr ett dystert resultat. Antalet demokratier och kvaliteten på demokratier sjunker. Inte minst framgångsrik användning av sociala medier tycks hjälpa snarare än stjälpa auktoritära, anti-demokratiska politiska makthavare världen över, med Bolsonaro, Duterte, Modi och Erdogan som bubblare vid sidan om den stabila enpartidiktaturen i Kina och autokratin i Ryssland. 

Det amerikanska forskningsinstitutet Pew Research publicerade härom året en stor intervjundersökning på temat Internet och demokratins framtid. En av upphovspersonerna till Internets arkitektur, David P. Reed, uttrycker sig svartsynt om förhållandet mellan nätet och demokratin. Framemot 2030, menar han, kommer vi ha demokrati endast till namnet. Nätjättarnas omfattande övervakning av användarbeteende och utbredd användning av tekniker för beteendepåverkan, förvrider representation av medborgerliga intressen. Vi manipuleras i enlighet med önskningarna hos dem som har råd att betala för manipulationen. 

Reed understryker att demokratin i dess nuvarande form i hög grad begränsats till att medborgare deltar i allmänna val vart fjärde år, eller så. I dessa val ställs vi väljare inför av partier strukturerade engångsval, som näppeligen representerar våra intressen. Istället skapar partiapparaterna snäva val mellan kandidater och frågor där fokus ligger på ett litet urval av provokativa skiljelinjer, som görs till centrum för all uppmärksamhet. Detta, menar Reed, ger inte representation av intressen. Det handlar snarast om en lättmanipulerad opinionsundersökning.

Internetgurun Reed sällar sig därmed till en mycket stor skara akademiska forskare som pekat på att Internet snarast översköljer medborgare med information och att detta gör det allt svårare att urskilja det trovärdiga från det opålitliga. Den offentliga sfären fragmenteras när fler och fler framlever sina digitala liv bakom filterbubblor i ekokammare där endast likasinnade möts. Vanligt hyfs eroderar i kommunikation, inte minst genom inverkan från alltmer sofistikerade ”botar” verksamma i sociala medier. 

Internet har tyvärr inte fört med sig det lyft för demokratin i förhållande till fåväldet som många faktiskt har tänkt sig de senaste decennierna. Varken det kapitalistiska eller det diktatoriska fåväldet har försvagats. Olika typer av exklusivitet, grindvakter och eliter kvarstår även i ”nätverkssamhället”. Det handlar om att upprätthålla monopol över kunskapsproduktion, men också att filtrera tillgängligheten till kunskap och att sprida känslostormar. Styrkan i nätjättarnas monopolpositioner är så formidabel att till exempel den liberale statsvetaren Franscis Fukuyama nu anser att de bör regleras med kraftfulla offentliga – demokratiska – ingrepp i (Internet)marknaden. Hans specifika förslag är att tvinga exempelvis Google att upplåta åt andra organisationer att stå för filtrerandet mellan Googles enorma databaser och enskilda användare. 

I den akademiska litteraturen finns naturligtvis röster som uttrycker sig lite mindre tvärsäkert och entonigt. Det kan finns potential för demokratisk mobilisering genom de möjligheter till snabbt och billigt informationsutbyte som Internet ger, men kanske främst på lokal nivå där medborgarnas kunskap är större och politikerna mer lyssnande. Vad gäller nationell politik finner forskarna nästan inget stöd för tanken att Internet gjort något annat än förstärkt de mönster som finns i politiken utanför nätet. Ibland omnämns detta som ”polarisering”. I själva verket innebär det att de politiska krafter som representerar kapitalintressen rusar framåt, medan den sidan som representerar löntagarintressen gör på stället march. 

Detta skulle möjligen kunna utmanas om den globala nivån, som saknar helt färdiga maktapparater, fick ett större genomslag som arena för politisk organisering. Men det tror i alla fall jag inte har med tekniken att göra utan med verkligheten: resursutarmning, klimatförändringar, farsoter och folkvandring driver mänskligheten att upptäcka sig själv som en enhet. Frågan är om detta kommer att dominera exempelvis europeisk eller svensk demokrati, medan tid är att göra något vettigt åt problemen?

Kanske avgörs det av hur vi använder oss av Internet framöver – och vem som tillåts styra över det?

Markus Kallifatides

Den mest fruktbara ansatsen för att söka svaret på frågan om Internet har stärkt eller undergrävt en fungerande demokrati, är att titta på hur anti-demokratiska, totalitära och tyranniska regimer har agerat under de årtionden som Internet har slagit igenom.

Det viktiga i det här sammanhanget är främst plattformar som sökmotorer, samt förutsättningen för att sökmotorer ska hitta något av intresse. Det handlar då om databaser av olika omfattning, kollektivt skapade encyklopedier som Wikipedia och olika mer eller mindre tillförlitliga internetfora som Flashback. Dessutom gäller det förstås sociala medier som YouTube, Facebook, Twitter, Instagram och andra versioner av dessa.

Att titta på hur auktoritära och totalitära regimer förhåller sig till de nya kommunikationskanalerna och de sociala medierna är ett slags genväg för att svara på frågan. Det är svårt att direkt söka lista och väga de positiva och negativa effekter som det Internet fört med sig kan ha på en fungerande demokrati. Men eftersom antidemokratiska regimer per definition utgör demokratiernas motpoler, kan deras förhållningssätt och agerande avslöja en hel del om Internets demokratiska kraft åt det ena eller andra hållet.

Indikatorerna är tydliga.

Under de drygt två decennier som Internet har funnits har också anti-demokratiska regeringar och regimer utvecklat olika metoder för att förhindra tillgång till det som Internet erbjuder eller för att kontrollera tillgången till utbytet via Internet.

Initialt grovhuggna metoder som renodlade blockeringar har gradvis ersatts av tekniskt mer sofistikerade tillgångshinder. Det handlar främst om drastiskt minskade bandbredder och överföringshastigheter, ofta genomförda via enkla och relativt anonyma myndighetsbeslut eller påtryckningar på offentliga eller privata operatörer. Genom att göra så har förtryckande regimer också kunnat friskriva sig från anklagelser om totalförbud och dolt sitt agerande i tekniska dimridåer.

Två andra metoder att motverka de nya medierna och informationskanalerna är dels att skapa eller initiera skapandet av nationella alternativ som låter sig kontrolleras av regimen, dels att avsiktligt sprida desinformation en masse i etablerade internationella kanaler och plattformar.

Det är ett återkommande mönster att statsmakten vill kontrollera medier och andra slag av kommunikationsmetoder. Skydd för yttrande- och meddelarfrihet, tryckfrihet, frånvaro av censur och brytandet av statliga mediemonopol har tillkommit eller skett genom att de medborgerliga sfärerna för friheter och rättigheter har utvidgats på statsmaktens bekostnad och mot statsmaktens vilja. Till exempel dömdes för knappt 60 år sedan personer i Sverige till fängelse för att ha brutit mot statens radiomonopol.

Samtidigt behövs likväl statsmakten, både som ett yttersta skydd för yttrande- och tryckfrihet genom grundlagar och för att genom regleringar ordna fördelningen av knappa resurser, som, vilket var fallet tidigare, frekvensområden för radiosändningar.

Men att de antidemokratiska staternas inskridanden mot de nya medierna ger oss en klar fingervisning om huruvida dessa plattformar bidrar eller inte till demokratin, innebär inte att Internet är problemfritt i ett övergripande demokratiskt perspektiv.

Det finns minst två större problem, som jag ser det. Det ena handlar om samtals- och innehållsnivån på de nya plattformarna, det andra om deras tillgänglighet för alla, trots att de är privat ägda bolag.

Internet har givit konsumenter av massmedier en ny roll som potentiella mediala producenter, några till massmediala sådana. Nivån, såväl till form som till innehåll, har blivit därefter. I många delar av olika plattformar och sociala medier går det i dag inte att få till ett civiliserat meningsutbyte – till förfång för det demokratiska samtalet. Samtidigt finns mottrender och en tilltagande medvetenhet om nödvändigheten till återhållsamhet och impulskontroll.

Allvarligare för det demokratiska samtalet på Internet är att de stora privata företagen som äger och tillhandahåller de sociala medierna, efter eget skön, eller på grundval av politiska påtryckningar och utan tydliga och prövbara motiveringar, kan utesluta enskilda personer och offentliga individer. Dessa mister då en viktig och mödosamt etablerad kommunikationskanal.

Här tror jag att en avvägning ska vara att statsmakten skyddar de enskilda medborgarnas rättigheter, även om det skulle innebära en inskränkning på dessa privata företags rätt att bestämma vilka som får ha konton eller inte. Detta kan ske genom ett förfarande som liknar den skyldighet, kontraheringsplikt, som till exempel banker eller försäkringsbolag har och som innebär ett förbud mot att neka avtal utan saklig grund.

En sådan åtgärd skulle fastslå medborgarnas nyttjanderätt av de nya medierna, oavsett ägandet, som ett grundanslag i ett öppet och demokratiskt samhälle.

Thomas Gür