IS-krigaren inte någon snäll »resenär«
Nakenchock, köldsmocka, villaidyll
Orden betyder inte bara ord.
Ett busigt charmtroll.
En prunkande rosenträdgård.
Varje gång jag läser tidningar som Allers, Hemmets Journal och Hemmets Veckotidning ler jag ömsint åt språket. Alla grytor puttrar, alla brasor sprakar hemtrevligt. En mening avslutas inte med ett enkelt »säger han« utan med »säger han och fyrar av ett leende«.
Grundtonen är vänlig, här letar man goda nyheter, här får man fortfarande tro på lyckliga slut.
Någon dag senare sitter jag med en tantsnuskbok. Där är kvinnornas ben alltid välsvarvade, läpparna fylliga, urringningarna djupa, männens leenden blixtrande – men se upp, blickarna kan vara bistra! Blir karlarna riktigt arga eller upphetsade kan de också låta höra ett »morrande läte djupt nerifrån strupen«.
Jag väntar ännu på att träffa en sådan morrande man.
Nå, är kvällstidningarna bättre? Nja. Nakenchocker och köldsmockor är rubrikord vi alla kan leva lyckliga utan. Samtidigt finns bortom rubrikerna en stor medvetenhet om språkets betydelse. När jag kom som 21-årig praktikant till Expressen, vårvintern 1994, för precis 25 år sedan, levde ännu Bosse Strömstedt-andan. Ord betydde något, språket skulle »svepa fram som en varm vind«. Jag hade turen att läras upp av rutinerade murvlar som fostrats i den kulturen. Deras råd blev min inre manual: Undvik adjektiv, jobba med verb, beskriv känslor genom skeenden. Lär dig reglerna innan du bryter mot dem. Ju hemskare eller större något är, desto stramare ska du skriva. Inget blod ska flyta i spalterna vid mord, inget jävla fågelkvitter på begravningar.
Skriv så att alla förstår och för dem som förstår mer ska du klara att skriva mellan raderna. Pynta inte meningarna, ta bort alla onödiga småord. Skriv inte »han dog tragiskt«, skriv »han dog« – alla dödsfall är tragiska.
Jag hör ännu deras röster, ser de gamla tangentborden framför mig, känner pulsen bulta mot deadline, min iver att lära.
Att börja en ingress med »i dag«, »i kväll« och liknande ansågs fantasilöst och talanglöst. Alla nya fick en pärm med regler: »Så skriver vi Expressen«. Där fanns också ett klichélexikon, typiskt för kvällstidningens självironi. Vi testade varandra, för att lära oss hur vi inte skulle skriva.
Vad kallas ett bostadsområde där ett mord skett? Villaidyll.
Hur slog uppgiften ner? Som en bomb.
Hur gick ambulanserna? I skytteltrafik.
I dag, när redaktionernas korrekturläsare är bitterljuv historia och Twittertempo råder, är språket alltför ofta satt på undantag. Men det är alltid ordets makt som till slut får bokslutens siffror att dansa, språket som förför, förgör, berör.
Med den makten kommer också ansvaret att nyttja den väl, att kalla saker för sina rätta namn.
En diskussion som är högaktuell. Jag läser i norska Verdens Gang och danska Ekstrabladet om de två unga kvinnorna, Maren Ueland och Louise Jespersen, som halshöggs av IS-sympatisörer i Marocko. Vilket ansvar tar vi i svenska medier för att ge vår publik sanningen när det som var en grymt utdragen avrättning beskrivs som »knivskador på halsen«?
Dessbättre har debatten lett till viss självrannsakan och vi har på flera redaktioner nu äntligen börjat skriva och säga IS-terrorister i stället för resenärer.
Ordet resenär leder tankarna till en snäll farbror med gammaldags resväska. Inte till de män och kvinnor som anslutit sig till IS, fullt medvetna om rörelsens folkmord, terrordåd, våldtäkter, och om alla barn och andra oskyldiga som mördats för drömmen om kalifatet och västvärldens undergång.
Missriktad hänsyn, av politiska skäl eller ängslighet, får aldrig leda till att vi som äger ordet missbrukar det. Att kalla saker för dess rätta namn måste förbli en grundpelare i journalistiken.
Jennifer Wegerup, är journalist och författare. Läs hennes krönikor här.
