Islamisternas eviga hat

Efter en lång och stressig dag ligger jag på soffan och pratar i telefon med en väninna. Vi är båda irriterade på en person som alltid försvarar staten Israels förtryck av det palestinska folket. Utan att tänka på det säger jag »Du vet, hen tillhör ju judiska maffian«.

Min väninna och min man, som sitter bredvid, säger båda samtidigt »Ja, så sa Hitler också«.

Plötsligt inser jag vad jag just har sagt. Jag känner att kroppen blir iskall. Skammen är total. Jag tittar runt i rummet och känner lättnad över att mina barn inte är där och hörde vad jag sade. Jag borde vara immun mot antisemitism med tanke på hur mycket både min farfar och pappa har berättat om nazisternas grymheter.

Några månader senare träffar jag en väninna med judisk bakgrund och känner mig tvungen att berätta hur jag hade uttryckt mig i telefon. Väninnan säger att hon inte alls misstänker mig för att vara antisemit. Men hon tillägger att hon tycker att det är bra att jag har kloka människor runt mig, som markerade när de hörde mig.

Händelsen inträffade 2005. Jag hade glömt den, men elva år senare blir jag påmind. I ett inslag i »Studio ett« i radions P1 handlar det om en terrorattack mot en judisk affär i Paris. Jag hör journalisten Helena Groll fråga den israeliske ambassadören i Sverige: »Har judarna själva något ansvar för den ökande antisemitismen?«

Sveriges Radio fick välförtjänst kritik för den frågan och bad om ursäkt. Jag tror inte för ett ögonblick att Helena Groll är antisemit. Däremot tror jag att hon, liksom jag, befinner sig i sammanhang där det är okej att tala om judarnas skuld till det som drabbar dem. Jag tror att både hon och jag träffar människor som uttrycker förståelse för att judar i Europa trakasseras för vad staten Israel gör mot palestinska folket. När denna förståelse upprepas tillräckligt många gånger tränger den in under huden.

Även om man själv tycker att man drar en gräns mellan kritik mot staten Israel och antisemitism, så ser man till sist inte när gränsen överträds.

När jag besökte judiska museet i Berlin förra sommaren insåg jag hur lätt det kan vara att avhumanisera en grupp människor. Det var otäckt att se hur vanliga människor kan acceptera att delta i trakasserierna av sina vänner och grannar.

Det som berörde mig extra starkt var att jag inte kunde avfärda det jag såg som något som finns i det förflutna. Jag har sett liknande processer i dag, i min hembygd i Tensta. Här vågar inte judiska vänner gå runt med Davidsstjärna runt halsen, eller ha den judiska sjuarmade ljusstaken Menora i fönstret.

På min avdelning på sjukhuset, där jag arbetar som sköterska, arbetar en ung läkare som är uppväxt i Malmö. Hon berättade att hon växte upp som vilket svenskt barn som helst och aldrig reflekterade över sin judiska bakgrund. Men från det att hon började på gymnasiet, med ett efternamn som tyder på att hon är jude, har hon blivit trakasserad och bespottad. Om någon patient i dag undrar över hennes bakgrund, säger hon att pappan kommer från Nordafrika. Det är enklast så. Antisemitismen har normaliserats.

Israels behandling av det palestinska folket är avskyvärd, men ansvaret för det kan inte läggas på den judiska befolkningen i Sverige. Ändå finns det unga människor som använder den palestinska konflikten som en förevändning att sprida förakt och hat mot judar.

Att skapa religionsmotsättningar är en del av islamisternas maktambitioner. De sprider desinformation och propaganda, bland annat för att utmåla andra religiösa samfund som förtryckare av muslimer. Islamisterna behöver motståndare för att etablera sin världsbild. Till motståndarlägret förs, förutom kristna, shiamuslimer och sekulära muslimer, även judarna.

Därför finns i dag många ungdomar i Tensta som påstår att Förintelsen aldrig har ägt rum. Det händer att jag anklagas för att vara naiv för att jag inte förstår att judemaffian styr hela världen med sina pengar. De senaste tio åren har tre lärare på Tensta gymnasium berättat för mig hur svårt det är att undervisa om Förintelsen. Elever med muslimsk bakgrund ifrågasätter att den har ägt rum och blir så provocerade att det är svårt att ta upp ämnet.

Det är dags för oss muslimer att tala öppet om den islamistiska propagandan och fördöma antisemitismen bland muslimska ungdomar. Det är också dags för oss som deltar i den offentliga debatten att vakta på att vår kritik mot staten Israel inte glider över till antisemitism. Människor med judisk bakgrund ska inte behöva stå ensamma i kampen för sin rätt att existera.

För övrigt uppskattar jag journalisten Sakine Madons mod och träffsäkerhet i frågor om islamism och hedersförtryck.

Nalin Pekgul är sjuksköterska och före detta ­riksdagsledamot (s)