Ja, det är synd om oss

»Det är synd om människorna«, säger guden Indras dotter som bekant i Strindbergs »Ett drömspel«. Häromdagen var jag och såg den senaste uppsättningen av pjäsen, på Stockholms mest kreativa teater, Teater Moment i Gubbängen. Jag har sett åtskilliga hyllade (och även snäppet bättre) föreställningar på Moment, men jag har aldrig sett salongen så fullsatt. För att locka det kulturintresserade borgerskapet till förorten krävdes uppenbarligen just »Ett drömspel« – en pjäs som händelsevis skildrar borgerskapet och dess ideal som ytterst ömkansvärda.

Men varför är det synd om människorna? Är det för att de inte får som de vill, eller för att de inte kan vilja det de får? Jag har senaste veckan hört flera tycka synd om Mona Sahlin för att hon inte får bli statsminister. Det är dock ett öde hon inte precis är ensam om i befolkningen. Alltså: Är det inte snarare synd om Mona Sahlin för att hon så gärna ville bli statsminister? I åratal har hon, som officeren i drömspelet, gått med rosor i handen och väntat… (Om Fredrik Reinfeldt aldrig fått bli statsminister, så kunde vi tyckt synd om honom på samma sätt. Han har ju velat det så gärna att han till och med bytt ut sina åsikter för att bli det. Vad skulle återstått av honom egentligen, utom den ledsna minen?)

När vår förre ­arbetsmarknadsminister för en vecka sedan avslöjats ljuga om sin nya sysselsättning i Stanford, skrev Expressens ledarskribent Johannes Forssberg på Twitter: »Tycker f.ö lite synd om Totto Littorin, vars plötsliga förlust av nåd är av episka proportioner. Nu misslyckas han även i flykten.« Men om det är synd om Littorin så är det väl snarare för att han inte förlorade all nåd med en gång. Hade mediedrevet haft ork nog att driva bort honom från ministerposten redan då hans första cv-förfalskning avslöjades, hade både han och svenska folket besparats förnedringsshowen kring hans skilsmässa och eventuella sexköp. Eller: om det är synd om Littorin, så är det för att han så prompt verkar vilja vara något han inte är. Att inte kunna nöja sig med att vara minister, utan dessutom dra till med en utländsk examen som inte håller för granskning. Att inte kunna nöja sig med en lugn skattefinansierad vistelse i USA, utan dessutom gå ut i pressen och påstå att man ska »gästforska«. Om Littorin har någon litterär kvalitet, någon potential som sorglig rollfigur, så är det detta (som det ser ut) märkligt malplacerade mindervärdeskomplex.

Naturligtvis är det, i det stora hela, inte det minsta synd om välförsörjda men något misslyckade karriärpolitiker. Lika lite som det är synd om kungen för att folk stör älgjakten med att skriva böcker. Lika lite som det är synd om diverse vindsvånings­journalister eller nyblivne riksdags­gossen Anton Abele för att folk skrattar åt dem på nätet.

Det finns alltid andra som har det värre. Det visste Strindberg också. Efter att han i »Ett drömspel« suggestivt skildrat medelklassens eländen, så relativiserar han alltihop genom att föra in två kolbärare – och för dem är tillvaron betydligt plågsammare. I Moments uppsättning har avsnittet bytts ut mot visning av bilder från ett indiskt slumområde, där bland annat kläder tillverkas för försäljning i våra billighetsbutiker. Det är inte kvällens största teaterögonblick. Men det är sant.

Något av det fina med »Ett drömspel« är att pjäsen kringgår tragedins vanliga lagar, där det som lockar oss till medlidande är en människa som har något och förlorar det, inte en som aldrig haft något. Vilket händelsevis också är medie­uppmärksamhetens lagar. Och ännu ett skäl till att det är synd om ­människorna.