Jacob Zuma är Sydafrikas Gudrun Schyman

Fredag 

Xhosa – lättare att skriva än att säga på grund av språkets klickljud – är ett vandringsfolk. Det är därför de talar så högt, får vi lära oss. För att undvika konflikter måste alla höra vad de andra i den utspridda gruppen säger. Det är säkert en vandringsmyt, ursäkta den poänglösa ordvitsen, men som nästan alla sådana sitter den som en smäck. En annan lösning är förstås att inte säga något alls, om man inte måste, som stationära svenskar och finnar. 

Ingen har kunnat förklara för mig vad de gör på journalisthögskolan, men jag misstänker att de lär blivande journalister skråets vett och etikett. Det kallas insocialisering och jag hoppas i så fall att de tar vara på Andrev Waldens texter. I dag erkänner han att det finns ett problem med censurerande identitetspolitik, åtminstone inom konsten, men levererar insikten med den välanpassade brasklappen ”Jag sorterar fortfarande mig själv till dem som finner den konservativa högerns korståg mot ’identitetspolitiken’ farligare än ’identitetspolitiken’”. Det gäller att inte bli struken från middagsbjudningarna. 

Många stockholmare är säkert avundsjuka på Märta Stenevi. Hon stod ut med Daniel Helldén i två månader, innan hon sjukskrev sig för utbrändhet. Stockholmarna drogs med honom i åtta år som trafikborgarråd, utan möjlighet till sjukskrivning. 

Arga bönder kör åter mot Paris och sprider dynga på vägen, läser jag i flera nyhetskanaler. Det är ett av allt färre bestående exotiska nationaldrag. Franskarna, som min gamle chef Håkan Hagwall alltid kallade dem, är ett fascinerande folk, något Björn Linnell tar upp på ett utmärkt sätt i Svenskan i dag. Han utgår från historikern Robert Darntons idéer om den revolutionära mentaliteten, kopplade till, bland annat, den vitt spridda pornografin i upplysningens kölvatten: ”Genom slukandet av libertinska eller pornografiska romaner, som Choderlos de Laclos Farliga förbindelser eller den anonyma Thérèse philosophe vänjer de sig vid att se och uppröras över såväl adelns och hovets omoral som de jesuitiska munkarnas och prästernas liderlighet”. 

Men man undrar förstås om pornografin, som ju finns överallt numera, nödvändigtvis är revolutionär och varje Linda Skugge en Diderot. Ibland är kanske det publika kopulerandet, om ni ursäktar, bara ett knull. 

Lördag 

Jag vill ogärna falla i samma kåtslagsfälla som pubic service, men den käckt triumferande tonen i RFSU:s deklaration att ”imponerande” 40 procent av svenskarna använt kondom det gångna året, säger något om problemet med organisationer av det här slaget. Man skulle kunna tänka sig att sexgalningarna på RFSU lät sig inspireras av höga visans tonfall, Gustaf Frödings Morgondröm, eller åtminstone byhoran Ulrikas mustiga språkbruk i Utvandrarna. I stället låter de som en korsning mellan Friluftsfrämjandet och de envist felstavande koryféerna i Svenska fotbollförbundet. Får den här typen av kungörelser vidare spridning i Sverige förutspår jag att behovet av kondomer åter kommer att sjunka. Lust är en skör drift. 

Tre molokna arbetslösa arkitekter dominerar DN:s förstasida i dag. Man sympatiserar, men vi ska inte för den skull glömma alla de hiskliga, nybrutalistiska arkitektskapelser vi slipper, så länge byggkrisen håller i sig. Kanske kan de arbetslösa skönandarna formge nya järnvägsspår i stället. Det måste dessutom vara välbetalt. Den senaste beräkningen jag såg för ett fungerande järnvägsspår mellan Göteborg och Oslo, vad man nu ska dit att göra, låg på mellan 170 och 285 miljoner kronor kilometern. 

Söndag 

Björn Wiman tar i dag avstamp i årets snörika vinter för att varna för de snölösa vintrar som egentligen redan är över oss, ett helvete som förstås är den svenska regeringens fel, eftersom den inte bara styr över världen, utan även över klimatet. 

På annan plats i samma tidning återfinns en debattartikel, som på begränsat utrymme populariserar minst fyra facktermer – jag förutsätter att det är sådana vi har att göra med – som alla låter som något Uggla i Nalle Puh skulle ha hittat på: ”grundmotorisk undervisning”, ”motorisk kompetens”, ”motorisk uppförsbacke” och ”grundmotorisk förmåga”. Tydligen kan inte barn längre göra kullerbyttor, stå på ett ben, gå baklänges eller träffa en lada från insidan medelst kast med liten boll. Digra besked som man inte vill göra sig lustig över, men det finns trots allt något apokalyptiskt över en kultur där till och med barns kullerbyttor är i behov av politiskt ingripande. 

Argentinas Javier Milei gör det inte lätt för journalister att ta sig förbi Kiviks marknad, som den brukade vara när damen utan underkropp och talande hundar, snarare än foppatofflor och storpack med tubsockor, var huvudattraktioner. Svenskans försök i dag är ändå en besvikelse. Förutom att man kan få intrycket att Milei startat ett religionskrig – skribenten påstår begreppsförvirrat att den nye presidenten vill ”göra det enklare att döma protestanter till fängelse” – är det samma gamla galenskaper om klonade hundar och tantrasex. Framför allt saknas bakgrunden. Argentinarna är inlåsta i sitt land på grund den värdelösa valutan och kan inte ta sig ut på grund av korporativismen. Det finns intressantare vinklar, om man letar lite. Här, till exempel. Eller i de amerikanska libertarianernas husorgan Reason. Misstror man revolutioner är Mileis odds ändå dåliga, utan att falla för hans egen förkärlek för att göra sig till en seriefigur. 

Brunch med Rodan och Maybe på Mount Nelson och en buffé som inkluderar fri tillgång på ostron är svårslagen. 

Amiral Nelson var visserligen i Kapstaden två gånger, men inte som amiral, bara som femton- respektive artonåring, med båda ögon och armar intakta. Det var snarare hans ställning som världens första superstjärna som gjorde att hotellet valde sitt namn. Just vid åren kring hans död vid Trafalgar 1805, översvämmades den engelsktalande världen av vad som nu kallas merchandise kopplad till Nelson. Allt från paraplyställ till snusdosor. Och hotell. 

Måndag 

Ulf Kristerssons försök att förklara det svenska kynnet för president Macron väcker många starka känslor. Det är en aning oklart varför. Beror det på att statsministern har fel i sak? Beror det på att han försöker vara rolig? Beror det på att han inte är socialdemokrat? På det stora hela spelar det kanske inte så stor roll, eftersom det ändå blev en väldigt lyckad demonstration av svenskarnas förkärlek för att bli upprörda över struntsaker och blunda för det viktiga. Till exempel varför Kristersson levererade budskapet på svenska och engelska, men inte franska. Sedan Jimmie Åkesson började tala arabiska har ribban höjts. 

Vi badar med pingviner på Boulder Beach. De sker med rätt ensidig entusiasm. Pingvinerna visar samma intresse för oss som Jesus and Mary Chain, på den tiden de ofta genomförde sina konserter med ryggen mot publiken. 

När muren föll dök plötsligt en massa unga, ambitiösa ester upp i Tallins regeringskvarter. De talade alla bred amerikanska, som om de just utexaminerats från någon hemlig agentskola i Langley, Virginia. Nu står Finland på randen till att få en sydstatare som president: Alexander Stubb gick i high school i Florida och tog sin examen i statsvetenskap i South Carolina, den första amerikanska delstaten som utträdde ur unionen i upptakten till inbördeskriget. Alternativet är en amatördiscjockey, DJ Pexi, eller Pekka Haavisto som hans politiska artistnamn är. Om det blir det senare får Finland dessutom en hårfrisör från Colombia vid namn Antonio Flores, som rikets andre herre, vilket väl måste vara den rimliga transponeringen av begreppet ”första dam”. 

Många ojar sig över det bedrövligt nedslående världsläget, men Finland gör ändå sitt för att man inte helt ska tappa intresset. 

Den sista kvällen med hela familjen i Kapstaden – vi gamlingar blir kvar en månad till – ägnar vi bland annat åt en ingående diskussion om lugg – pappret fram – eller hockeyfrilla – pappret bak – är det rätta sättet att hänga en toalettrulle. Det är en aning illavarslande att den yngre generationen inte gitter ha en fast uppfattning i frågan. Svaret är trots allt självklart för alla med ett uns finess. Vår svärson kommer dock med ett värdefullt bidrag i form av ett snart femton år gammalt avslöjande som jag hunnit glömma: Lars Ohly hör till den märkliga minoritet som knölar ihop toalettpappret till en boll, snarare än viker det, innan han använder det. Är det konstigt att politikerföraktet växer? 

Att UNRWA, den märkliga FN-myndighet som har till huvuduppgift att se till att det palestinska flyktingproblemet inte får en lösning, är infiltrerat av antisemiter och Hamasanhängare kan väl knappast förvåna någon. Men lite drygt 1000 svenska artister – däribland dömda kidnappare – är förstås mer intresserade av att få till stånd en bojkott av Israel i Melodifestivalen. Jag skulle vilja föreslå en kompromiss: att Israel ej bojkottas och att alla artister därför bojkottar Mellon, som därefter kan insomna i frid. 

Arne Hegerfors är borta. Något slags milstolpe är det väl, trots allt? 

Tisdag 

Jacob Zuma är Sydafrikas Gudrun Schyman. Schyman skulle säkert tycka att det är en orättvis liknelse. Jacob Zuma också, om han visste vem Schyman är. Men ni minns kanske hur förvånad Schyman var när hon inte fick vara kvar i Feministiskt initiativ, bara för att hon startat ett annat parti, Klimatinitiativet? Zuma verkar lika förvånad att han inte får vara kvar i ANC, bara för att han startat ett nytt parti uppkallat efter ANC:s militära gren, uMkhonto we Sizwe. 

Det finns fler likheter med Schyman. Zumas nya parti saknar stadgar, ledning och politik. Kanske till och med ett namn, eftersom ANC anser sig äga namnet. Men syftet är ändå ganska klart: att gynna Jacob Zuma politiskt och försörja honom ekonomiskt. 

Här i Sydafrika är det val i maj och ANC faller sönder. Moraliskt och resultatmässigt har det pågått länge. Nu sker det även bokstavligen. Vid sidan av den korrupte Zumas utbrytning har delar av ungdomsförbundet brutit sig ut och bildat Economic Freedom Fighters. Ett klatschigt namn. De ser lösningen på Sydafrikas problem i marxism-leninism och svart nationalism, eftersom det gått så bra i … ja, i Frantz Fanons huvud för åttio år sedan. Bara den specialintresserade och ytterst tålmodiga bör googla namnet. 

Sydafrikas anmälan av Israel för folkmord till den internationella domstolen i Haag, är ett led i valrörelsen för det pressade ANC, som för första gången föll under femtio procent i opinionsmätningarna i höstas. Democratic Alliance, DA, som styr Västra Kapprovinsen, där saker och ting följaktligen fungerar rätt hyfsat, växte, men lider av svårigheten att attrahera svarta väljare. Hamas attack på Israel den 7 oktober har gjort det ännu besvärligare. Muslimer utgör en långt mindre andel i Sydafrika än i Sverige – under två procent – men åttio procent av muslimerna räknas till blandgruppen färgade, som är en viktig bas för DA. Solidariteten med palestinier var också ett framträdande drag i antiapartheidrörelsen. Att DA försvarar Israels existens och talar klarspråk om Hamas är därför något ANC gärna utnyttjar för att göra det ännu besvärligare för DA.  

ANC kommer förstås att vinna ändå, men det är ett svagare och skamfilat parti. På lyktstolparna i Kapstaden ser man nu plakat för kapprovinsens självständighetsrörelse. Det är fortfarande en ytterkantsrörelse, men den har antagligen tiden för sig. 

Södertälje tingsrätt hyr lokaler av ett bolag kopplat till organiserad brottslighet. Det är väl ett mått på vilka förväntningar man har när jag känner viss lättnad över att rubriken, ”Domstol i händerna på utpekade nätverkskriminella”, bara gäller själva byggnaden, inte myndigheten. 

Sametinget, Sveriges fånigaste myndighet, demonstrerar sin inkompetens genom att svara på Peter Wennblads granskning i Svenskan. Artikelserien är välunderbyggd och borde förstås leda till ett räfst- och rättarting, men kommer lika förstås inte att göra det, eftersom alla ansvariga är rädda att trampa samerna på näbbstövlarna. Vore Sametinget professionellt skulle det ha gjort som alla andra makthavare som vet att de är bortom ansvar: hållit käften och låtit de genanta avslöjandena självdö. 

Onsdag 

Jag oroar mig för den kinesiska ambassadören. Den förra roade oss med sina mustiga uppläxningar av svensk media, politik och näringsliv. Den nuvarande är en mer stillsam karriärdiplomat och, misstänker jag, ensam. Under alla omständigheter har han bett sin chef för den politiska sektionen – också ny på posten, om jag förstår saken rätt – att bjuda in mig till vad Ulf Kristersson antagligen skulle kalla en fika på tu man hand. Syftet är att ”establish contact and exchange views on media-related affairs and other topics of your interest”. 

Det måste vara rätt illa ställt med det sociala livet på ambassaden om jag är det halmstrå de famlar efter. Alternativt är det rätt illa ställt med mig, om jag anses vara passande sällskap. Nu oroar jag mig för det också. 

I Svenskans ständiga serie om vad vi stoppar i oss och klämmer ur oss har turen i dag kommit till 48-årige Jonas Höglund i Åre som ”valt att bryta mot alkoholnormen”. ”När jag blir ifrågasatt i den här typen av val som jag tycker är bra för mig”, berättar Jonas, ”då kan jag svara ganska hårt. Typ, här står jag och gör saker rätt och du ifrågasätter det”. Han tror att han antagligen skulle haft fler vänner om han hade druckit. Jag är inte säker. 

Torsdag 

En elvatusen tecken lång artikel om ”patty melts” som alternativ till hamburgare påminner mig om varför New York Times, trots att tidningen är för ängslig för att stå emot tidsandan, ändå är en fröjd att läsa de flesta dagar. 

Nordiska museet ska inviga sin största basutställning någonsin: Nordbor. Jag bävar. Nordiska museet har, av någon anledning som jag inte förstår, en enastående förmåga att göra de mest intressanta ämnen tråkiga. Med undantag för en privatmiddag i den stora centralhallen en gång för några år sedan, har jag alltid lämnat museet besviken. Men kanske är den här utställningen, som de har arbetat på i fem år, ett brott med den traditionen. Den består av 4000 föremål uppdelade på ett antal olika ”noder”, som kuratorerna kallar det som vi lekmän kallar rum. Människan, lovar de, är ”top of mind”. Samernas historia lyfts särskilt fram. Projektledaren sammanfattar utställningen med ordet ”trösterik”. 

Det låter oroväckande, men låt oss ändå hoppas att hon har rätt. 

***

Läs även: Grattis åsiktskorridoren, tio år

Läs även: Bristen på anständighet spräcker den svenska vänstern