Jag älskar klicksamhället

Allt framgångsrikt ger upphov till självhat och komplex. Västvärlden, globaliseringen, konsumtionssamhället – det finns inte en frigörande kraft på planeten som inte genererar hyllmetrar med böcker om sin egen fasansfullhet. Detsamma gäller givetvis digitaliseringen och dess mest vitala gren: de sociala medierna.

För några år sedan läste jag en krönika där skribenten slog fast att han aldrig hade tråkigt längre. Han påtalade detta som något negativt, med den särskilt förljugna sentimentalisering av svunna tider som enbart kulturskribenter kan uppamma. Eftersom han alltid hade tillgång till internet på sin mobiltelefon, var kontentan, fick han aldrig tid över till »reflektion«.

Låt oss undersöka hur det reflektiva stadiet kan se ut för somliga av oss. I kön i mataffären, till exempel. Före det mobila bredbandet handlade mina reflektioner när jag stod i kö huvudsakligen om hur mycket jag hatar mina söliga, ineffektiva medmänniskor. Ibland slutade tankegången i oro för mitt eget blodtryck, och i stunder av klarsyn hann jag också frukta för min mentala hälsa.

I köer nuförtiden är mitt tankeinnehåll helt knutet till nyhetsflödena i min telefon. Det är ett slags religiös underkastelse, ett nirvana dit jag får tillträde i utbyte mot att jag erkänner följande enkla, ödmjuka sanning: mitt inre liv har inte mycket att ge mig. Jag är utarbetad och tom och det händer fan inte mycket nytt i skallen efter klockan ett på dagen. Så låt mig logga in på twitter och se vad folk bråkar om i dag. Det är ingen dödssynd, det är avkoppling.

Ibland är det till och med intellektuellt klargörande. Om jag enbart hade hållit mig till den vanliga nyhetsrapporteringen om nazisternas härjningar i Kärrtorp hade jag aldrig fattat vad som stod på spel. Text-tv:s rubrik var något i stil med »Extremister i bråk i Stockholm«. Tack vare twitter fick jag en snabb genomlysning av vad som egentligen var i görningen. Det finns sekterism och vanvett på twitter. Polariseringen kan göra en förtvivlad. Men oväsendet är bara ljudet av ett fritt samhälle som vill bli medvetet om sig självt.

Jag kan alltså, i ett läge där det är fenomenalt sunt för både mig och min omgivning, kasta mig ut i en större omvärld där mina futtiga bekymmer får rätt perspektiv. Jag skiter i om folk bråkar om priset på plastpåsar när jag just ägnar mig åt att ta in de senaste turerna i Krimkrisen.

Det slås larm om människor som är beroende av sina telefoner och plattor, om folk som försummar hem och familj. Tänk på barnen, vad ska de känna när mamma bara sitter och glor på en pekskärm! Det är samma slentrianmässiga moralism som alltid visar sitt räliga plyte så fort det händer något vettigt i världen. Var det bättre när mamma satt och sorterade tipstalonger? Var det bättre när pappa satt och fyllde i postgiroblanketter?

I ett normalt land skulle kritiken komma från kristet högerhåll, men den falangen består i Sverige av tre personer med en osund fascination för videovåld och satanistmusik. Som för att fylla detta tomrum hjälper andra så gärna till med att underblåsa paniken. Samma puritanska new age-vänster som ondgör sig över konsumtionen deltar med liv och lust i smutskastningen av »klicksamhället«. Men vad är egentligen klicksamhället? Att en tidningsartikel läses och diskuteras av människor som tack vare sociala nätverk hittar ett material de annars skulle ha missat? Vem förlorar på det? Vem får det sämre?

Jag ska tala om vem som får det sämre. Den som vet att den har noll att bidra med till ett modernt demokratiskt samtal. Ni andra är välkomna att följa mig på @ThomasEngstr.