Jag älskar storbolag
I juni anordnas ett »digitalt avgiftningsläger« i Kalifornien. Det är precis som det låter: olyckliga individer checkar in all elektronisk utrustning och tillbringar några dagar med gammalt hederligt hippiestrunt som bågskytte, hantverk och musicerande. Idén om vad som är sunt för individen har inte ändrats en millimeter sedan 1800-talets protofascistiska natursvärmeri.
Vår tids stress antas alltid bero på tekniken som sådan. Är det verkligen en rimlig utgångspunkt? Jag tror inte att tekniken gör ett skvatt med människan. Men visst, teknik underlättar, och den underlättar även missbruk och svagheter. I mitt fall rör det sig om otålighet.
Jag har slutat göra motstånd mot denna sunda stress, och min nya hobby är att följa elektronikjättarnas utveckling. Som alla tidsfördriv kan det te sig barnsligt och dumt. Men för mig är Jonathan Ives övertagande av mjukvarudesignen på Apple lika intressant som vissa finner ett byte på sportchefsplatsen i PSG. Det stundande konsolkriget mellan Microsoft och Sony är som jag ser det större underhållning än ett OS och en svensk valrörelse tillsammans.
Till viss del får den riktiga världen skylla sig själv. Den skittråkiga ekonomiska krisen är inne på sitt femte eller sjätte år. Nordkorea har skramlat med kärnvapen sedan Bill Clintons tid. Kriget i Afghanistan – vår del av det – har rasat i tolv år. Kort sagt händer det ingenting i storpolitiken. Men på teknikområdet! För tolv år sedan fanns inte ens Itunes. En mobiltelefon var en trådlös telefon med dåligt ljud. En bärbar dator gick knappt att lyfta och surfplattor var science fiction.
Det är helt enkelt företagen som vill och gör någonting. Medan de politiska ledarna krishanterar vidare i utmattad panik stakar bolagsjättarna ut nya, långsiktiga visioner. När Shell lägger om stora delar av verksamheten till naturgas säger det ofantligt mycket mer om framtiden än ännu ett gristråkigt FN-klimatmöte. Tror någon på allvar att det blir politiker som en dag löser energikrisen? Jag skulle sätta pengarna på Chevron, Toyota eller någon just nu mindre aktör med nya idéer. Matfrågan? Storföretagen har sedan årtionden – på gott och ont – ändrat hela världens jordbruksproduktion. Gen-kirurgin? Genombrottet är på väg. Privata pengar kommer att stå för kalaset.
I sjuttio- och åttiotalets dystopifilmer förutspåddes denna utveckling, fast med felaktig grundanalys. Företagen antogs aktivt undergräva demokratin: under det ena mötet efter det andra satt välgödda människohatare och frossade i samhällshat och maktintriger. Men det är inte så det har gått till. Det som har hänt är något så banalt som att företagen har tjänat en fruktansvärd massa pengar samtidigt som staterna har kört sina ekonomier i botten. Den som är rik har alltid goda nyheter att komma med. Den fattige får invänta hans senaste nycker.
Teknikfrågor är per definition framtidsinriktade och optimistiska. Utgångspunkten är alltid att något ska förbättras, finslipas, utökas. Med jämna mellanrum skräller en aktör också till med en helt ny sorts produkt. Kontrasten till den stillastående politiken kunde inte vara tydligare.
Stressen, otålighetsfaktorn, ligger i att företagsinformation läcker. Nästa generations Xbox tillkännages om några veckor. Jag har redan läst tiotusentals tecken med spekulationer om hur den blir. Apples nya mobiloperativsystem lär dröja till senhösten, ändå vet jag mer om hur det kommer att se ut än jag någonsin orkat läsa om Riksbankens interna motsättningar. Ytligt? Möjligen. Men är det verkligen en osund stress att följa de enda goda nyheterna på planeten?
