Jag anar varför Tegnell inte fick jobbet
Det hade antagligen varit direkt hälsovådligt för WHO att addera Tegnell till den redan täta massan av tråkighet.
Toppbild: Jonas Ekströmer/TT
Det var roligt att se Anders Tegnell igen. Och jag anar varför han inte fick jobbet. Jag tror att den officiella förklaringen till att han inte fick börja på WHO är att »jobbet inte fanns«. Det låter lika trovärdigt som när biluthyrare förklarar för ett gäng romer att alla bilar tyvärr är slut. Vi kan inte veta exakt hur snacket gått i kaffepausen på WHO:s kontor i Genève, men det är uppenbart att stämningen blev tryckt av tanken på att Tegnell kunde stå där och hålla i en kopp inom en vecka eller två.
Det var Harry Lime i Den tredje mannen, alltså Orson Welles, som satte det definitiva citatet om Schweiz:
I trettio år under Borgias plågades Italien av krig, terror, mord och blodspillan, men det frambringade Michelangelo, Leonardo da Vinci och renässansen. I Schweiz hade de broderlig kärlek, de hade 500 år av demokrati och fred och vad frambringade det? Gökuret.
Apropå gökur: schweizarna lär vara det mest punktliga folket i världen och jag tror det var Evelyn Waugh som skrev att ”punktlighet är de uttråkades dygd”. Googlar man på ”Switzerland” och ”boring” får man också tusentals träffar. Främst outsägligt tråkiga schweiziska redogörelser för varför Schweiz inte alls är tråkigt.
Det finns något underbart självmarkerande med det här landet. Och jag vågar kanske gissa att WHO inte består av ett gäng bohemiska rucklare som utmanar normen i Genève. Jag kan till och med tänka mig att WHO får andra av FN:s fackorgan, som FAO och Unesco, att framstå som skojfriska excentriker.
För att gå rakt på sak: det hade antagligen varit direkt hälsovådligt att addera Tegnell till den redan täta massan av tråkighet. Något i stil med att skapa ett svart hål. Någon satte stopp.
Tegnells otaliga presskonferenser går att sortera in i samma genre som Den stora älgvandringen, eller Hurtigruten minut för minut. Det var långsam-tv för dem som gillar att se färg torka. Inga dödssiffror var så dramatiska att de bröt den grundläggande ledan. Och det här är inte menat som ett taskigt personligt påhopp, för Tegnell var helt klart rätt man för covid-jobbet. Det mest kännetecknande för pandemin var trots allt inte dramatiken och skräcken, utan just dess oöverträffade tråkighet. Det var som ett drygt två år långt samtal om trappstädningen i bostadsrättsföreningen. De allra tråkigaste ibland oss blomstrade. Övriga vissnade sakta.
Det fanns idéer om att pandemin skulle följas av ett sedeslöst tjugotal, precis som förra gången. I stället gick vi rakt på världskriget, men även om Putin hade stannat hemma tvivlar jag på att det skulle ha blivit några hedonistiska, livsbejakande orgier. Jag är rädd att något permanent går sönder när man för fyrtiofjärde gången hör statsministern uppmana medborgarna att tvätta händerna. Och ältandet om trappstädningen avslutades aldrig riktigt, det sattes aldrig en tydlig punkt. Det ebbade bara långsamt ut, precis som samtal gör när de till sist fyllt alla med sådan tristess att ingen längre orkar öppna käften.
Vi skakade aldrig av oss ledan. Kanske är det därför det här känns som det tristaste valåret i mannaminne. Miljarderna sprutar ut, men ingen verkar riktigt bry sig. Regeringsfrågan hetsar bara upp möjliga regeringsbildare. Inte ens att två partier kan trilla ut väcker mer än tillfälligt intresse.
Det är nästan nog för att jag ska köpa teorin att viruset var ett lömskt laboratoriedesignat angrepp. Terrorister och diktatorer har i alla tider varit svaga för det storslagna och spektakulära. Men vill du verkligen ta död på en civilisation är gränslös tråkighet ditt massförstörelsevapen.
***
