Jag är förstås ingen golare

Fredag 

Den oblandade eufori som fyller mig när jag hittar en riktig, välsorterad järnaffär i köpcentret i Gardens, måste vara en markör för både kön och ålder. Möjligen ytterligare något handikapp. Det blir en brandsläckare, ett överdrag till strykbrädan (för en gångs skull inte formgivet av en färgblind schimpans), fem klassiska nyckelbrickor och en sprayflaska att mjuka upp linneskjortorna med, inför strykning. 

Dagens stora händelse är förstås att Ebba Busch sparkar Sara Skyttedal från EU-listan, plockar in sin vän Alice Teodorescu i stället och tillhåller partiet att signera på den streckade linjen i efterhand. Det finns så många besynnerliga aspekter av det här att det skulle räcka året ut, fast vi bara är i januari, men jag misstänker att alla är hjärtligt trötta på ämnet om en vecka, när det här publiceras. Såvida det inte skett ännu en omvälvning, som att Alice och Ebba råkar i luven på varandra redan på onsdag, vilket jag inte håller för alldeles uteslutet. 

Dagens stora ämne borde kanske vara den epidemi av dåligt omdöme som verkar smitta oss uppifrån. Skyttedals missuppfattning att det fanns ett transferfönster för EU-parlamentariker i höstas är bara ett exempel. Ett annat, aningen mer överraskande, är ÖB:s nystartade konsultbolag, med c/o-adress på Högkvarteret. Ett tredje Birgitta Eds beslut att köpa herrgård med kompisen Göran Thorstenson. Jag känner dem båda, så jag får väl äta upp det här, men det må så vara. Jag begriper inte varför det ska vara nödvändigt att trigga kvällspressen att jaga efter något pikant och insinuera saker, när Ulf Kristersson har nog besvärligt ändå. 

Kanske är det ett utslag av samma sentiment som Nooshi Dadgostar gav uttryck för när hon gick till anfall som svar på Aftonbladets fråga om kokain på partitoaletterna. Jag tyckte det var ett kul sätt att spräcka kvällstidningarnas präktighetsbubbla, men det är en del av ett mönster. Elittrots, kanske vi kan kalla det: makthavare som tröttnat på att granskas och tygla sig och i stället visar fingret åt offentligheten i allmänhet och journalister i synnerhet. Man kan sympatisera, men inget är gratis. 

Lördag 

Jag ser i kvällstidningarna att Ulf Kristersson håller ”årets hemligaste fest” för att fira sin 60-årsdag just ikväll. Eftersom det finns gott om bilder verkar hemligheten inte ha bevarats särskilt väl. Jag är förstås mest stött av att bara finnas med på gästlistan till den större, alldeles ohemliga fest, som ska hållas på onsdag. Inbjudan kom i ett vackert vitt kuvert, som på baksidan hade ordet ”statsministern”, inget mer, tryckt i tunga versaler. Jag oroade mig för att kuvertet skulle innehålla en inkallningsorder. 

Att onsdagens inbjudningslista innehåller ”personer som Ulf Kristersson träffat i sitt arbete och som gör viktiga insatser i samhället” är en klen tröst om man, som jag, har en kluven inställning till samhällsnyttiga individer. Eftersom jag befinner mig på andra sidan jorden när de övriga gästerna anländer, ska jag försöka släppa känslan av oförrätt och gå vidare. 

Jag fick, i all vänskaplighet, kicken som kolumnist i Expressen förra året, men en av fördelarna i det här gebitet, till skillnad från rollerna som partiledare eller verkställande direktör, är att man får recensera sina efterträdare. David Lagercrantz har nu skrivit kolumner i Expressen i tre-fyra månader, eller så, och jag börjar ana ett mönster. I dag läxar han upp Nooshi Dadgostar – ”Väx upp, Dadgostar!” – förra veckan läxade han upp Ulf Kristersson – ”statsminister Ulf Kristersson har lärt sig konsten att hundvissla” – veckan dessförinnan Alexander Bard – ”en sådan exempellös tarvlighet” – och ytterligare en vecka tidigare Hanif Bali – ”väg orden bättre”. Det är raka uppsträckningar, alltid i mittfåran av rådande dogmer i Stockholms innerstad. De levereras på stort allvar, utan att tyngas av svårbegripliga saker som ironi, humor eller en aning distans. Just tonen gör mig nostalgisk. 

Jag började min karriär inom media under tidigt nittiotal genom att sitta på ett kontor och varje dag bläddra igenom ett femtiotal lokaltidningar. I pappersformat, förstås, något annat fanns inte. Med varierande noggrannhet klippte jag ut artiklar som stämde överens med ett antal kunders sökprofiler. Lagercrantz tonfall mimerar exakt det som på den tiden rådde på de flesta lokaltidningars ledarsidor. Måtte han orka fortsätta under många, underbara år. 

Tillbaka på Kyoto Garden på kvällen, tillsammans med Rodan och Maybe – ja, hon heter faktiskt så – som just skaffat sig en hangarlik lokal där Rodan ska böja till sina skulpturer och de båda ska försöka sälja sitt alltför stora lager av möbler. Två utställningar väntar i juli och de har båda lagt ned alla berusningsmedel, en ganska stor uppoffring, i ett nästan religiöst försök att bli klara. Hittills verkar Rodan mest ha sorterat sin imponerande samling av skruvar, bultar och muttrar. 

Söndag 

En yoga- och meditationscoach, Sheila Arnell, vittnar i Svenskan i dag om den skam hon kände när hon dagdrömde om ost. Jag hör visserligen till dem som inte betraktar samvetet som en förtryckande börda och jag vet förstås inget om Sheila Arnells dygd – kanske är hemliga drömmar om ost hennes grövsta karaktärsfel – men det låter ändå som om hennes överjag är en aning för nitiskt. 

I ett annat stycke i samma artikel om veganer, som först gjort sitt veganska kostval till en offentlig angelägenhet och nu gör sitt köttätande till ett ämne för sociala medier och i morgontidningar, nämns i förbigående ”två män som åt rå ekorre  på en vegansk matmarknad i London”. Det är, ärligt talat, det enda som beskrivs i artikeln som håller något slags originell verkshöjd över navelnivån och typiskt nog nämns inte ett ord mer om den saken. Det påminner mig om vad Evelyn Waugh skrev i sina dagböcker, när Winston Churchills olidlige son Randolph opererat bort en tumör som visade sig vara godartad: “A typical triumph of modern science to find the only part of Randolph that was not malignant and remove it”. 

Vi hämtade vår hyrbil, eftersom vi får gäster på tisdag. Det är en stor vit, fyrhjulsdriven Toyota. Någonstans runt 70 procent av alla bilar i Sydafrika verkar vara vita. Förklaringen är att försäkringen är billigare om bilen är vit, för det är tydligen den färg på stänkskärmar sydafrikanska bilfirmor håller i lager. Att köra vänstertrafik är inte särskilt ansträngande, förutom att jag konstant sätter på vindrutetorkarna i stället för körriktningsvisarna. 

Måndag 

Socialminister Jakob Forssmed poserar på en motionscykel på Svenskans förstasida i dag. Han ser ut att vara i god form för sina 49 år, under skägget, men jag undrar om han verkligen utför sina spinningpass i kostym och slips. Det handlar förstås om diabetesläkemedlet Ozempic, också ett effektivt bantningsmedel, som Forssmed helst inte vill dela ut till oss tjockisar. Vi borde dricka mindre läsk och röra på oss i stället. 

Erik Hörstadius skrev en utmärkt artikel om saken, med rakt motsatt utgångspunkt, nyligen, men det jag verkligen skulle vilja se är en debatt mellan Forssmed och S. Varje gång min hustru utstöter ett triumfatoriskt ”Ha!” när hon läser tidningen eller hör något på radion gäller det ofelbart en nyhet om människor som skadat sig under olika ”hälsosamma” aktiviteter, från terrängcykling till vinterbad. Hon är en övertygad anhängare av idén att vägen till sjukstugan är kantad av fysisk aktivitet. Jag är benägen att hålla med. 

Kungen ska, en aning inlindat, ha uppmanat Sara Danius att avgå som ständig sekreterare i Akademien, enligt P3, som läst Danius efterlämnade dagböcker. Hovet ”delar inte bilden”. Det beskrivs som något slags skandal, vilket är intressant eftersom till och med Jan Guillou satte sitt hopp till att kungen skulle lösa Akademiens problem, när de var som värst. Oavsett i vad mån kungen var inblandad finns bevisligen akademien kvar och har sedan dess delat ut fem nobelpris i litteratur – sex om man räknar det som ställdes in 2018 och delades ut 2019. Inget av braskande intresse har hörts från Börshuset på åratal. Ibland krävs personliga uppoffringar, till och med att rättvisan för stunden sätts i andra hand, för det högre syftet att rädda värdefulla institutioner. Kungen vet det bättre än de flesta. 

En bild från Apoteas lager i DN i dag. Den ser ut precis som slutscenen i Citizen Kane. 

Tisdag 

Aftonbladet publicerar en artikel om en fysiker i Portsmouth som påstår sig ha goda belägg för att vi lever i en simulering. Det är antagligen en av de där artiklarna som återpubliceras då och då, de dagar när ingen politiker avslöjats på ett massageinstitut och ingen kändis angripit Camilla Läckberg. Mig intresserar den eftersom jag i förrgår drömde om just detta och i sömnen kom fram till att det kunde vara en förklaring till att 95 procent av vad universum består av är ”mörk” materia, eller energi, ett vetenskapligt sätt att säga ”vi har ingen jävla aning”. Är allt bara ett påhitt kanske de där 95 procenten inte behövs, annat än just som en immateriell algoritm. 

Frågan är om det spelar någon roll. Det är trots allt den här simuleringen som vi befinner oss i. 

Att lägga ned Odla med P1 är obetänksamt med tanke på vår civila beredskap, skriver tolv branschrepresentanter i DN i dag och demonstrerar åter att inget ämne är så perifert att det inte kan förkläs till ödesfråga. 

Någon från Sveriges Radio ringer och vill gärna att jag skvallrar från statsministerns fest på Sagerska imorgon. Jag är förstås ingen golare, men nu behöver jag inte motionera moralen, eftersom jag ändå inte kommer att vara där. 

Onsdag 

Det brinner i bergen vid Tulbagh, dit vi dragit oss tillbaka några dagar för att snylta på några vänners gästfrihet. När solen gått ned glöder det dekorativt vid horisonten och solnedgången är ännu vackrare än vanligt, precis som den brukade vara i Los Angeles, innan de gjorde sig av med smogen. Men så läser jag att Los Angeles fortfarande är sämst i USA på just det här området, så kanske är solnedgångarna fortfarande vackra även där. 

Råkar slå upp den digitala utgåvan av Svenskan för tio år sedan och upptäcker att det är exakt så länge sedan som Johan Rabaeus spelade Salieri på Dramaten. Det borde inte förvåna, men det är en av de där föreställningarna jag aldrig glömmer och sådana får alltid en tidlös kvalitet. När var jag på Dramaten sist? Jag minns faktiskt inte. Just nu går Tolvskillingsoperan och jag oroade mig för att den skulle förvandlas till något slags samtidskommentar, politisk pamflett och nudistkabaret, som så mycket annat på svenska scener, men Kristina Lindquist lät rätt besviken i sin recension. Det är alltid ett gott tecken. 

Om jag förstår den här artikeln i DN rätt måste prostitutionslagen kompletteras så att det inte bara är lagligt att sälja sex, men olagligt att köpa, utan dessutom att inkomster från sexförsäljning blir skattefria. Det är en radikal tanke. Den skulle pigga upp på Vänsterpartiets första maj-plakat, bredvid den om slopad matmoms. 

Torsdag 

Jag var kluven till Ridley Scotts Napoleon, men så läser jag Nathan Shachar i DN i dag och inser att jag helt enkelt var för okunnig för att skilja guld från skit. 

Jamal El-Hajs umgänge med Hamastyper visar sig handla om att han vill hedra sin mamma. Då är väl allt förlåtet, antar jag. 

Att regeringsföreträdare inte tar starkare avstånd från Richard Jomshofs senaste snilleblixt – att förbjuda halvmånar – sägs bero på en underdånighet mot Sverigedemokraterna. Kanske det, men i justitieminister Gunnar Strömmers avmätta kommentar – ”det är inte aktuellt” – anar jag snarare samma uttråkade kallsinne som småbarnsföräldrar tvingas träna upp när deras telningar, någonstans kring tre eller fyra, envisas med att bara vilja det mest idiotiska de kan komma på. Kanske har Jomshof tilldelats den här rollen av partiet. I så fall uppvisar han en heroisk lojalitet. Att göra sig till åtlöje är aldrig kul. Eller så står han helt enkelt inte ut med att sverigedemokrater inte längre behandlas som paria. Det kan vara svårt att växa ur offerrollen. 

Branden fortsätter på kullarna runt omkring. När jag passerade genom Wolseley i dag låg en röd dimma över halva staden. Mycket effektfullt. 

***

Läs även: Det gamla vanliga är förbi

Läs även: Poängen med DN är att vara rädd för avvikande åsikter