Jag är högerhäxa och älskar gangsterrap

I tv-serien House dyker en katt upp på sjukhuset. Den person i vars sjuksäng katten lägger sig att vila, kommer snart att avlida. Doktor House är skeptisk till dödskattens förmågor, men det finns en verklig förlaga: i sjutton år förutspådde katten Oscar på ett sjukhem i Rhode Island mer än hundra människors stundande död. Hans förutsägelser var så precisa att han 2007 blev omskriven i en vetenskaplig artikel i New England Journal of Medicine.  

Jag har utvecklat ett ”guilty pleasure”, jag lyssnar alldeles för mycket på svensk gangsterrap. Jag vet, det finns inget mer pinsamt än äldre människor som ägnar sig åt nöjen konstruerade åt en mycket yngre målgrupp, men jag kan inte låta bli. Musiken i sig är kanske inte så elaborerad, inte heller texterna, men ändå är det något suggestivt i musiken som talar till mig.  

Efterhand har det gått upp för mig att det är dödstemat som trollbinder. Till vardags jobbar jag med begravningar, jag ordnar mellan 70 och 90 ceremonier varje år. Därför tänker jag på döden, från det att jag slår upp ögonen i gryningen tills att jag sluter dem på kvällen. Jag är mentalt förberedd på att varje dag kan vara min sista, och att döden när som helst kan drabba mina närmaste. Det är en arbetsskada, och den gör mig ensam. Vanliga människor handskas inte med döden jämt, och bara i samtal med andra dödsarbetare kan jag känna samhörighet, som med bårhuspersonal och gravgrävare.  

Enda gången jag kände mig vara i samklang med omvärlden var när covid-pandemin slog till. Plötsligt var alla på min sida, tillsammans höll vi räkningen på de avlidna, föreställde oss att livet kunde ta slut och att världen obönhörligt skulle fortsätta utan oss. Men allteftersom pandemin klingade av ändrades omvärldens fokus. Jag var ensam igen.  

Precis då halkade jag högst oavsiktligt in i den svenska gangsterrappen. Yngsta dottern spelade upp en Hovet-låt på Youtube, den unge Einár flimrade förbi, hans röst var vass och nasal, orden forsade och jag var fast. I två veckor lyssnade jag på allt han gjort, sedan kom nyheten om att Einár skjutits ihjäl.  

Igen gjorde döden sig påmind i samhällsdebatten, nu i form av oron för gängvåldet. Röster höjdes att den som lyssnar på gangstermusik befrämjar de kriminellas ekonomi, stödjer droghandel och har skuld i skjutningarna, men jag fortsatte att lyssna som besatt.  

Efter Einár blev C.Gambino snart min nya favorit. En mystisk maskerad göteborgare, uppenbart kriminell, som med djup sammetsröst sjöng så nära mikrofonen att mina nackhår reste sig. Texterna behandlade ofta den alltjämt närvarande döden, både fienders och vänners, men också den egna som ruvade runt hörnet. Och så i början av juni i år, i ett parkeringsgarage på Hisingen en natt när den varma våren just slagit om till regnig sommar, blev C.Gambino nedskjuten. Ännu en av mina favoriter brutalt mördad – jag kände mig som en dödskatt.  

Ivar Arpi är en av dem som länge har fördömt lyssnandet. I Kvartal skrev han redan i oktober 2021, under rubriken ”Gangsterrap är våldsporr för medelklassen”, att texterna som handlar om nyss utförda brott är en del av den nedåtgående spiralen av gängkriminaliteten, och anklagade lyssnarna för att vara medskyldiga.  

I stället för att anonymt skämmas erkänner jag att jag är svag för gangsterrap. Jag imponeras inte av de gängkriminellas livsstil, varje vettig människa vet att lycka och tillfredsställelse i livet inte uppnås genom snabba pengar, kokain och dyra märkeskläder. Och definitivt inte genom den sossiga offermentaliteten och förortsgnället som många besjunger. Sångarna är fabelns syrsor, testosteronstinna små förlorare, men vars medvetenhet om döden gör att jag känner mig mindre ensam.  

Jag tror att jag – en femtioårig fembarnsmamma och högerhäxa som lever ett tråkigt och välordnat liv – genom att erkänna att jag är ett fan, kan rispa gangsterrappens starka varumärke. Ju fler kärringar och gubbar som öppet lyssnar, desto fortare kväser vi de destruktiva samhällsnormerna och får genren att självdö av otrendighet.  

Vem ska jag lyssna på nu, med två favoriter döda? Jag har haft korta sejourer med Thrife, A36, Shiro, VC Barre och 23, men snabbt lyssnat mig mätt. På sistone har jag haft Yasin i hörlurarna. Förut tålde jag honom inte, tyckte att han var humorlös och tråkig. Efterhand har han blivit bättre, rösten vuxnare, texterna mer underfundiga. Jag hoppas att det inte är ett dåligt omen.  

Mjau!  

Toppbild: Dree Low och Einár uppträder under P3 Guld-galan i Partille arena i Göteborg, 2020.

***

Läs även: Ingen lek – gangsterrap en fråga om liv och död

Läs även: Hur ska vi hantera när låtar och våld flyter ihop?