Jag är lättad att min pappa blev en pinne i statistiken
Gå HLR-kurser regelbundet, ta reda på närmaste hjärtstartare. Och låt doktorn kolla hjärtat medan det ännu slår.
Toppbild: TT
När jag hälsade på mina föräldrar i Skåne i somras fick jag känslan att jag kanske såg pappa för sista gången.
En tidig morgon två veckor senare ringde mamma. Pappa hade fått ett plötsligt hjärtstopp. Trots att de bor på landet tog det bara fem minuter innan ambulansen var på plats. Mamma hade utfört en improviserad hjärt- och lungräddning enligt 112-operatörens instruktioner, därefter fick ambulanspersonalen kämpa i ytterligare tjugo minuter innan pappas hjärta började slå på egen hand. Det såg mörkt ut.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Mitt jobb i begravningsbranschen är både välsignelse och förbannelse. Under de nästan två dygn som pappa låg i respirator hann jag begrava honom flera gånger. Jag gick igenom allt in i minsta detalj. Vem som skulle hämta kroppen och köra den till Stockholm, vilken begravningsplats och grav som skulle passa bäst. Jag fann tröst i att tänka det allra värsta, dessutom höll det ilskan borta. Han hade ju nämnt att hjärtat strulade, men att uppsöka doktorn var det inte tal om.
Jag pratade med läkarkompisar som gav dystra prognoser. Av de 6 000 personer som i Sverige årligen drabbas av ett bevittnat plötsligt hjärtstopp överlever elva procent.
Vid ett tillfälle förnam jag att han var hos mig. På väg ner mot Skåne tänkte jag om och om igen på hur det var att krama honom, hur hans kind kändes mot min. Hade jag ens en pappa längre, var jag redan faderlös? Jag ville att mitt magiska tänkande skulle locka tillbaka honom till livet.
Så plötsligt vände det. När jag anlände till lasarettet i Lund hade han återfått medvetandet och andades själv. Han hade lämnat intensiven och var på HIA, hjärtintensiven. Där låg han hopkurad i sängen, viskade ohörbart men kände igen mig och återgäldade min kram så gott han kunde. Att närapå mista för att sedan återfå — ingen lycka är större.
Jag stannade hos honom hela natten, satt i en stol och var lycklig. Min store lille, starke svage far.
En gång i London såg jag statyn ”Dead Dad” av konstnären Ron Mueck. Mitt på det vita gallerigolvet låg en oansenlig, naken man, naturtrogen men i miniatyr, bara en meter lång. Han utstrålade en sådan skyddslöshet att flera förbipasserande föll i gråt. Så kände jag nu.
Jag klappade pappa hela natten, vaktade så att han inte drog loss infarter och kateter, höll syrgasmasken på plats, fuktade hans läppar. Hela tiden satt en sköterska i rummet och vakade med blicken stint mot monitorn, dess ständigt blinkade siffror, och cirklar som gröna pariserhjul.
För varje timme blev pappa bättre. Han talade allt tydligare, frågade var han var och varför. Han verkade adekvat, men så fort han somnade, om så bara i någon minut, så vaknade han blank. ”Var är jag? Varför? Kan vi åka hem nu?” Jag kände mig tjatig. ”Nej, du kan inte åka hem än. Sov en stund till”.
Närminnet svajade, men i stället kom gamla berättelser. Pappa berättade om när jag och min syster föddes. Hela situationen påminde nog oss båda om en natt på BB.
Vid ett tillfälle vaknade han ur sin slummer och berättade hur han hade hamnat på en förunderligt vacker plats, men fått veta att han hade kommit fel, att han inte skulle vara där. Nästa morgon var allt glömt.
Hade mitt magiska tänkande fungerat? Snarare var det mammas närvaro när han stöp, och hennes rådiga handlande efteråt. Och ambulanspersonalen, och de duktiga sköterskorna på IVA och HIA. Jag mindes när jag 2011 arbetade ett halvår i Linköping och spelade in reality-serien Sjukhuset. Om mitt inspelningsteam beordrades att vara på HIA suckade vi ”Händer Ingenting Aldrig”. Nu vet jag att personalen är helt inriktad på att ingenting ska få ske. Minsta lilla avvikelse på monitorn och de justerar medicin och syrgas direkt. Det blir inte bra tv, men nu vet min tacksamhet ingen gräns.
Vilken tur att vi är sams, hann jag också tänka. Det har väl varit si och så med det genom åren, men när allt annat var avskrapat och vi satt här, han blek i sängen och jag halvliggande i stolen, så fanns det bara kärlek och åter kärlek.
Snart ska pappa få någon snitsig pacemaker inopererad så att vi slipper mer dramatik. Förhoppningsvis återhämtar han sig helt och får leva många år till.
Ensam i natten var det skönt att veta att detta drabbar många, sex tusen årliga hjärtstopp, fyra gånger fler hjärtinfarkter. Att min far var en pinne i statistiken gav en märklig ro. Förr var dödligheten högre, den har minskat, men kan minska ytterligare. Gå HLR-kurser regelbundet, ta reda på närmaste hjärtstartare. Och låt doktorn kolla hjärtat medan det ännu slår.
***
Läs även: Vi borde se över våra drömmar
