Jag är Malte Persson
Det är en vanlig dag i arbetsrummet. Jag lutar mig tillbaka i divanen och betraktar porträttfotot av Miss Austria 1930, medan bokhyllans vaxdockor ser på mig med sina obehagligt realistiska porslins-ögon. Jag fingrar på opiumpipan och den malajiska dolken, och överväger att skriva en nyckelroman om bekantskapskretsen. Men skulle till exempel Thomas Engström fungera som romanfigur? Skulle det inte verka som att jag överdrivit?
Låt mig börja om: Min senaste bok är barnboken »Bobo i apskolan«. Folk frågar mig om den är självbiografisk. Delvis, svarar jag. Jag har gått i skolan, men jag är ingen apa.
Mer intressant är den nogranna faktagranskning boken utsattes för. Förlaget hörde av sig och påpekade att, ja, boken handlar ju om bonoboapor, som bara finns i Kongo, men där förekommer också en boaorm, som bara finns i Sydamerika … Och det var ju ett bra påpekande, som jag inte tänkt på. Å andra sidan innehåller boken även apor som pratar och sjunger och jobbar som bibliotekarier, vilket varken förekommer i Kongo eller någon annanstans. Så var ska man dra gränsen?
En annan gång skrev jag en historisk roman. Jag fyllde den med bisarra anakronismer och underströk på ett närmast övertydligt sätt att det var just en roman, inte fakta. Ändå stötte jag gång på gång på folk som läst den som om den vore en fackbok. Någon citerade den till och med som källa i en populärvetenskaplig monografi.
Så är det att skriva i en tid som tycks lika besatt av sanning som oförmögen till källkritik. Det har tyvär inte undgått mitt trötta öga att debatten om självbiografiska romaner de senaste veckorna tröskats ännu ett varv, med anledning av en viss intervju i denna tidskrift. Själva det konkreta fallet är så söndertjatat, att jag vägrar nämna några av de namn som associeras med det, vare sig verkliga eller fiktiva.
Men mer generellt är det tydligen dags för en repetionskurs i hur det fungerar med skönlitteratur och självbiografi. Jag har hållit den förut, men ingen verkar någonsin lära sig. För det första: all fiktion är till någon del självbiografisk – men även om denna del skulle vara 99 procent, så kan du som läsare inte veta exakt vad som utgör den sista fiktiva procenten. Använd därför aldrig romaner som historisk källa eller för att bilda dig en uppfattning om verkliga personer som avporträtteras i dem.
För det andra: all självbiografi är till någon del fiktiv. Det är inte utan skäl som fackhistoriker betraktar memoarer som värdelösa källor. Det mänskliga minnet är helt enkelt för opålitligt, och bättre på att konstruera självrättfärdigande berättelser än på att bevara fakta.
Det är som med Jimmie Åkesson och de skrämmande invandrarskarorna i hans barndoms Sölvesborg. Sant är det inte. Men knappast heller medveten lögn; som sådan är den för dålig. Det är hans »upplevelse«. Det är vad han minns. Och den författare eller läsare som är tvärsäker på att han själv eller någon annan har ett mer pålitligt minne än Åkesson är enbart naiv. (Inte alla är naiva. För ett par år sedan gav både Kjell Espmark och Torgny Lindgren ut memoarer som på skilda sätt tematiserade minnets opålitlighet. Karl Ove Knausgård är också ärlig med problemet i sin självbiografiska romansvit.)
För övrigt figurerar jag själv i flera skönlitterära böcker, med eller utan namn, mer eller mindre igenkännbar. Mestadels i biroller, tack och lov. Jag låter binda in dem i opossumskinn och samlar dem på en särskild hylla i biblioteket, bredvid originalutgåvorna av Almqvist och sjuttonhundratalspornografin. Sedan använder jag dem för att ragga upp unga litteraturstudenter.
