Jag är pinsam och det känns helt okej
Det var den här mansrollen samhället ville ha och nu bidrar jag till att modernisera mansbilden. Vem är jag att döma Sunes pappa?
Toppbild: Pexels
Jag har svårt för när människor gör bort sig på film. Jag lever mig in i huvudpersonen och ser i denne mig själv klanta mig och det gör ont. Därför har jag svårt med svensk familjefilm, där den ständige klantskallen ända sedan Melker på Saltkråkans dagar är pappa. Jag och familjen tittade på familjefilmen Sune vs Sune häromdagen. Pappa Rudolfs hela existensberättigande är att vara pinsam. Just i den film vi såg är det dock inte riktigt lika uttalat som vanligt, då Sune själv står för de mesta pinsamheterna. Och det är lättare för en pappa att fördra.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är intressant hur media och film har lyckats förändra mansbilden på femtio år från en trygg, säker person som står för familjens stabilitet, till en löjlig fjant. Och samtidigt undrar jag varför det provocerar mig. Det är ju bara film och folk tycker att det är roligt. Jag förstår varför man började porträttera män på detta töntiga vis. Det var utifrån en gammaldags mansbild väldigt oväntat och därmed blev det kul. I takt med att tiden gått är dock inte längre ett gångbart grepp eftersom alla nu förväntar sig att pappan ska klanta till det.
Själv är jag en pappa som försöker sköta mitt uppfostringsuppdrag så bra som möjligt. Jag vill ge mina barn kärlek, men också ramar för vad som är socialt acceptabelt och förutom att ge barnen trygghet vill jag lära dem ansvarstagande och att livet är fullt av krav. Oftast framstår jag som en seriös manlig förebild och som en engagerad förälder. Mycket sällan gör jag bort mig och klantar till det. Därför borde jag inte bry mig om att fiktiva pappor på film har tummen mitt i handen eller försätter sig i löjliga situationer. Fast det är nog just därför som det stör mig. Det känns orättvist mot den moderna mannen att bli porträtterad som idiot. Jag känner helt enkelt inte igen mig själv eller någon jag känner i den bilden.
Men det är det som gör att jag, när jag tänker tillbaka på den tiden som föregick vår lilla familjefilmskväll häromdagen, hittar en ny förklaring till varför jag inte blev lika illa berörd av Sunes pappas taffligheter som vanligt. Det blev helt enkelt inte så pinsamt, eftersom jag faktiskt för en gångs skull kände igen mig i klantigheterna på riktigt. Sunes pappa var faktiskt inte lika klantig som jag själv varit på sistone. Därmed blev det faktiskt kul.
Jag är lagledare i min 13-årige sons ishockeylag. Det är ett uppdrag jag inte skött perfekt. Och det har inneburit en del nyckelhändelser som gjort att jag nu blivit barnens driftkucku. Det började med att jag skulle hämta sju barn och köra hem dem från ett träningsläger i Rimbo. Eftersom vi har en dieselbil måste man då och då fylla på med något som heter AdBlue för att rena avgaserna. På vägen till lägret varnar bilen att det är dags för påfyllning. Jag hejar på alla barnen och schasar in dem och deras stora hockeytrunkar i bilen medan jag häller AdBlue – i dieseltanken. Bilen är död och sonen och jag får ta bärgningsbil till Norrtälje.
Så för några veckor sedan upptäcker jag att vår bil inte står i garaget som den brukar och engagerar hela hockeylaget i min olycka, eftersom sonen ska spela cup i Åkersberga och jag saknar bil. Efter att ha polisanmält stölden ser jag i telefonens GPS att den står bara några hundra meter från mitt hem. Jag åker dit och inser då att jag glömt att jag själv parkerade den bakom vårt lokala Hemköp några dagar tidigare. Barnen tycker det är mycket roligt. Min son skäms. Och som grädde på moset lyckades jag häromdagen, efter att ha kört 650 km i snöstorm från Åre, köra rakt in i en refug på vår vanliga parkeringsplats i garaget, vilket gjorde att jag tvingades hyra en bil för att köra ner min son och hans kompis till deras hockeyturnering i Göteborg.
Vi kom fram klockan tre på natten och min son ville helst sjunka ned i jorden. Själv tänker jag att jag är botad. Jag är pinsam och det känns faktiskt helt okej. Det var den här mansrollen samhället ville ha och jag bidrar till att modernisera mansbilden. Vem är jag att döma Sunes pappa?
***
