Jag är skitmamman

Jag är en fiskpinnemamma. En jobba-för-mycket-mamma. En ta-upp-mobiltelefonen-mitt-i-maten-morsa. En som glömmer att packa gympakläder, kommer försent till utvecklingssamtalet och bara hittar en ren strumpa när barnet har bråttom till skolan. Jag är en skitmorsa. Och nu är jag, precis som syrenen, i full blom.

För den blomstertid nu kommer. Och den kommer jättejättesnabbt. Plötsligt ska alla måsten och göran och hinna-med-före-semestern vara klart på jobbet. Hemma är det barnens aktivitetsavslutningar, utvecklingssamtal och utflykter som man måste komma ihåg att handla vakumförpackade pannkakor till som man sen lägger i en burk och låtsas att det är sina egna. Tiden räcker inte till. Det gör ont när mammor brister, varför skulle annars våren tveka?

Det spelar ingen roll att vi år efter år lovar oss själva att planera bättre, stressa mindre, hinna mer eller att titta ordentligt när våra barn visar sina obegripliga teckningar de gjort i skolan på öppet hus. Hålögda, trötta och stressade står vi likt förbaskat där i jobbkavajen och äter kladdiga asymmetriska chokladbollar och låtsas som vi vill vara där. Fast allt vi kan tänka på är en rapport som borde bli klar och ett möte som börjar för tidigt i morgon. Och vilken jäkla skitförälder man är. Som Borde Ha Läget Under Kontroll.

Sista veckorna innan sommaren är som ett flygledartest, som en bekant sa. Då ska man hålla koll på allt som ska starta och landa så inget kolliderar. Som flygledare måste man kunna fatta snabba beslut som är avgörande för säkerhet och effektivitet, ha god samarbetsförmåga och vara stresstålig. Då krävs högsta betyg, extremt bra fysik och psyke. Precis som hos en förälder i juni.

»Det är en utmaning att få ihop livspusslet innan sommaren«, säger en klämkäck, vrålsnygg och supertränad kändis i en morgonsoffa. »Men med hjälp av planering och tidiga mornar går det lätt som en dans.« För i helvete, tänker jag. Du är en skitmorsa som alla andra den här tiden, våga stå för det.

Jag tror vi alla är lite sämre föräldrar, arbetskamrater och partners den här tiden på året. Och jag tycker det är okej. Jag är såklart inte stolt över att vara en skitmorsa men jag vet att jag inte är ensam om att leva i ett undantagstillstånd fram till midsommar. Vi gör alla så gott vi kan. Om inte nu så i alla fall resten av året. Snart är det semester, då ska vi pyssla om våra barn och sönderstressade magar. Men just nu är vi skitföräldrar med ett livsviktigt uppdrag: att landa alla plan tryggt och säkert på livets landningsbana.

Och kan vi inte stryka det där ordet livspussel ur vårt svenska språk en gång för alla? Vi tar och paketerar det och skickar ut i det rymden och hoppas att det sugs in i ett svart hål. Vadå pussel? Det förutsätter att det finns ett perfekt antal bitar i livet som ska gå ihop och bilda ett motiv. Som är vackert.

Jag skulle vilja säga att livet är ett Monopol från helvetet, speciellt nu. Du står på Norrmalmstorg, då ringer dom hemifrån och säger att värmepannan har gått sönder och att du måste betala 40 000. Dina sedlar börjar ta slut och banken är stängd. Du har glömt deklarera och får gå direkt till fängelse.

Ety så är livet. Man siktade på en lägenhet på Strandvägen men så står man där med ett strykjärn på Centralen och får stå över ett kast.