Jag begriper varför ingen längre vill bli journalist

Ingen vill bli journalist längre. Det var vad ett gäng journalister berättade för varandra i Utbildningsradion nyligen. 

Kanske menade de helt enkelt att ingen ville gå på journalistutbildningen, vilket ju vore bra. Journalistik är ett hantverk, inte en teori. Eller så menade de att yngre inte vill jobba på tidning, eller Sveriges Radio eller så. Att hela mystiken kring yrket har falnat. Inga presskort i hattbanden längre. Tintin har gått i pension. 

Om det är så, är jag inte förvånad. Det här är trots allt en yrkeskår som inte bara har burit på en skruvad självbild i decennier, utan dessutom varit skiträdd i åtminstone trettio år. 

Låt oss börja med självbilden. 

En journalist i det där programmet använde begreppet ”kall” för att beskriva sin yrkesroll. Och när folk anser att de besvarat ett ”kall” bör man vara en aning extra uppmärksam. Lyssna bara på Akademiens ordbok (innan vi rett ut det där med e och ä): 

”värv vartill ngn är kallad (i sht vartill ngn kan anses l. tror sig kallad av en högre makt); livsuppgift, livsvärv, livsgärning, livsvärk; värksamhet, livsställning; yrke, ämbete l. tjänst (jfr d, e); numera företrädesvis om vissa levnadsbanor l. värksamhetsområden, ss. prästens l. läkarens, lärarens, domarens o. d., för vilka förutsättes en särskild kallelse (se d. o. 4 b) l. hängivenhet l. uppoffring o. d., i motsats till andra yrken l. näringsfång l. tjänster o. d.” 

”Hängivenhet”. ”Uppoffring”. ”Högre makt”. Kan man klandra yngre generationer om de hör larmklockorna dåna? Än mer så, när de inser att det journalistiska kallet är något alldeles speciellt, eftersom det både anses göra journalisten läckert subversiv och till en rättfärdighetens stöttepelare. 

Ni vet hur snacket går: ordet ”demokrati” förekom också rätt flitigt i sagda program. Plus diverse referenser till de personliga risker journalister tar, för att försvara allas våra friheter och rättigheter. 

Det finns förstås något här, men svenska journalister har ändå aldrig riktigt förstått vilka de är. De är inte rebeller eller frihetskämpar. De är den nutida varianten av statskyrkans gamla präster. De präster som höll husförhör med allmogen, uppmuntrade det dygdiga och varnade för förtappelsen. Idealister i ordningens tjänst, på gott och ont, kan man kanske säga. Alltid nervösa inför det nya eller okända. 

Vilket tar oss till rädslan som branschmotor. 

Jag har varit ganska exakt trettio år i den journalistiska branschen. Under hela den perioden har journalister, särskilt de som blir chefer, varit skitskraja. Skraja för läsarna, lyssnarna och tittarna – särskilt ”de yngre” – skraja för tekniken, skraja för sin egen ålder och framför allt skraja för att lita på sig själva. 

I trettio år har jag rört mig i en bransch där cheferna nästan undantagslöst oroat sig för att vara medelålders töntar. De har behandlat de läsare, lyssnare och tittare de inte lyckas fånga som mobbare att lisma för och blidka. De har lagt miljoner på konsulter som underblåst rädslan och lärt dem att de inte kan lita på sina gamla, föråldrade instinkter. Ur det har vi fått en ängslig journalistik, utan naturligt självförtroende. 

Det är därför det inte går att lyssna på en radiodokumentär, som inte har en ljudslinga som sorlar i bakgrunden. Det är därför vi har nyhetsinslag med ljudeffekter. Det är därför vi har AI-tjejer som läser nyheter på bristfällig svenska på kvällstidningarnas hemsidor. Det är därför Kalla fakta måste förvandla journalistisk redovisning till dramaturgiska elevskoleprodukter, för att övertyga tittarna – eller i alla fall sig själva – om att de nog är rätt coola i alla fall.  

Om det nu är så att ”ingen” längre vill bli journalist begriper jag varför. Vem drömmer om ett kall som skitskraj kyrkoherde? Förresten: tror ni att någon av journalisterna i det där programmet ställde frågan varför ingen längre vill bli journalist? 

Ingen medalj för rätt svar. 

***

Läs även: Vad ska vi använda i stället för J-ordet?

Läs även: Vissa dagar är man stolt att vara svensk